Om att hittat en matta.
(Bilder scannade ur Plaza Koti.)
Det var ju den där vardagsrumsmattan. Som jag har funderat och letat efter vad som skulle vara den perfekta mattan till vardagsrummet - för den ska vara stor - men ändå lätt att damma, den ska vara färgglad - men ändå inte barnslig och skrikig, den ska tåla lite fläckar - men ändå dölja dem, och den ska vara flerfärgad och helst randig.
Och så var tåget lite försenat från Jyväskylä igår och jag fördrev tiden genom att snurra ett varv på R-kipsan. Och där fanns den! I vardagsrummet i Christina Thørnbolls hem i Danmark! Jag slet den finska Plazan ur hyllan och googlade direkt jag steg på tåget, men det visade sig sedermera att
brandtsindoor nog inte var någon affär för mig. Förstås.
Men en Kelimmatta är vad jag ska ha!
(Bilder från brandtsindoor.dk och carpetvista.com)
Hemkomsten.
Då ett litet barn brister ut i ett stort leende och kommer tultande fortare än det förmår och dimper på rumpan halvvägs i ren iver. Kinderna är röda, tröjan är smutsig av alla dagens måltider och strumpbyxorna hänger med hälarna i tårna. Sen kravlar sig det lilla barnet sig upp på alla fyra igen och tar ny sats med armarna utsträckta, utbrister
mamma och sluter sina armar omkring min hals och är alldeles stilla,
stilla.
Mera vardagsrum.
Det här är ena delen av vardagsrummet. Sofforna som vi fått av pappa börjar redan vara tjugo år gamla, men de får hänga med ännu, eftersom nya soffor ligger lätt långt ner på vår prioteringslista för tillfället. I stället borde jag ta läderputsen och svampen i handen och börja gnida, så att de skulle komma närmare sin ursprungliga färg. Men i övrigt har sofforna varit tacksamma - trots färgen, eftersom de är lättavtorkade med trasa.
Tavlorna hänger fortfarande bara här som där på krokarna som fanns färdigt i väggen och nästa projekt är att få ihop en tavelvägg. Golvlampan som jag tycker oerhört mycket om, kommer från Ikea och taklampan är från Ellos.
Vi ska inte ha vita mattor hemma hos oss, men i jakten på något bättre, så har vi två ljusa mattor i vardagsrummet - som redan är fulla av fläckar. Men nu har vi i alla fall början till ett sorts vardagsrum.
Föreläsningen.
Den sjätte februari är det tänkt att jag ska komma till Juthbacka i Nykarleby. Mer info om föreläsningen samt
anmälan, finns här.
Drömmen om smutsiga tår, skrubbade knän och svettigt hår.
Så kommer jag här ett dygn efter alla andra och kommenterar vårens me&i -kollektion som släpptes igår. Och jag tycker det är den finaste på länge! Den är varierad i både färg och mönster och deras turkosa och orange färg måste vara det piggaste man kommer i färgväg en grådassig och kall januaridag. Sommaren kom med ens på hjärnhinnan och tanken på att bara kunna skicka ut barn i t-skjorta och shorts barfota i gräset känns som en dröm i jämförelse med fleecelager, huvmössor och och stickastrumpor just nu. Men snart kommer den också, med samma färgglädje som vårens klädkollektion.
Saker man minns som de vore igår.
Lillebror 1 dag och storebror 2 år och 8 månader.
Och så är man ett med bus i blicken och sprutt i baken.
Som att det var en rejäl överraskning när jag vaknade för att gå på vessan klockan sextiden på morgonen för ett år sedan och vattnet gick, och som jag likt två gånger tidigare inte riktigt förstod, eftersom det aldrig har varit spläsch på golvet för mig. På några sekunder var också Thomas ur sängen och jag bara darrade av nervositet, eftersom jag väntade mig en snabb förlossning och jag hade vare sig förberett någon väska och än mindre skrivit någon info åt barnvakterna, eftersom det inte funnits någon antydan till att förlossningen skulle starta. Jag ringde genast till min klasskompis som svarade sömndrucket och jag frågade försiktigt om hon kunde komma hit, och jag proppade något i en ryggsäck och slafsade ner koka makaroner till lunch på ett tomt kuvert som låg på det översvämmade matbordet åt barnvakterna.
Vi åkte genast till sjukhuset - trots att jag inte kände av någonting alls. Jag fick ligga i ctg-kurva i en halvtimme och under tiden registrerade kurvan inte en enda värk och jag försökte tafatt förklara åt barnmorskan att jag trodde att det kunde gå snabbt - för hon tyckte att vi kunde åka hem igen. Med en viss övertalan fick jag en ny tid att infinna mig för ctg-kurva några timmar senare och vi gick med en viss besvikelse till cafeterian för att äta morgonmål. Därefter gick vi några varv upp och ner i trapporna vid sjukhuset, och när det inte gav något resultat, begav vi oss ut i snöstormen och jag skulle längst ner i backen och sedan upp igen. Och jag promenerade i ren frustration medan den iskalla vinden blåste genom de tunna mjukisbyxorna och snön låg i drivor på den oplogade cykelvägen. Det var en konstig känsla att folk stod och väntade på bussen och cyklade till arbete och skola och där gick jag fram och tillbaka allt vad jag orkade och skulle snart föda.
Men ctg-kurvan registrerade inte en enda värk senare heller och barnmorskan sa att vi kunde åka hem och komma tillbaka följande morgon klockan åtta om det inte hänt något innan dess. Jag hade lite dåligt samvete för barnen och barnvakterna, eftersom alla hade skola den dagen och barnen hade fått vakna upp med främmande människor i huset, så vi beslöt att åka hem och äta lunch. Vi skickade hem vännerna och jag kröp ner i sängen för att vila en stund. Satan i gatan, så fick jag en första värk och sen en till, och jag kved med huvudet i kudden för att inte skrämma Marius och Celine - för inihelvetet vilken smärta! Thomas ringde vännerna direkt, som knappt hade hunnit hem och så lade han snabbt Marius och Celine för att sova middag före han sprang som en dåre efter bilen. Och det blev bråttom och vi lämnade dörren på vid gavel för att kunna åka iväg direkt barnvakterna kom inom synhåll.
Tjugofem minuter senare låg en kladdig liten varelse på bröstet och det var Sindre. Grattis på ettårsdagen mitt älskade lilla barn. "Pinde-bebbe".
Tågbloggen.
Det var inte fullt lika tungt att lämna idag, eftersom det denna vecka bara handlar om två dygn. Men jag missar Sindres födelsedag - det känns tråkigt, även om han såklart inte förstår någonting ännu. Det är något speciellt när bebisen fyller ett. Det blir så konkret - man kommer så bra ihåg det fruktansvärt lilla hjälplösa knytet och så ser man på det lilla barnet som hittar på hyss så fort man vänder ryggen till och rymmer upp på köksbordet - och så undrar man, hur gick det till?
Jag sitter på tåget. Eller om man kan kalla det tåg. Det är som en buss på räls. Vi var fem stycken som stod och huttrade i kylan på perrongen i Seinäjoki och än mer kommer jag att huttra strax före elva i Jyväskylä då min cykel förhoppningsvis står kvar på stationen. Men man har fyra säten på var och jag stänger ögonen emellanåt och rycker till varje gång vi stannar på en av de fjorton stationerna mitt ute i ingenstans.
Jag har åtta timmar skola imorgon och fyra på torsdag. I övrigt ska avsluta loppisförsäljningen, tömma frysen och kylen, städa ugnen och hämta nyckeln till ettan i studentbyn före jag åker samma sträcka tillbaka på torsdag klockan 13.13.
Veckoplaneringen.
Igår kväll när vi satt kring kaffebordet planerade vi veckan som kommer, så att var och en skulle veta sin uppgift, plats och tid:
- Jag ska skjutsas till tåget ikväll.
- Thomas har jobb i morgon eftermiddag. Barnen far till morfar under tiden.
- Thomas far till Marcialonga på torsdag och ska befinna sig på flygplatsen i Vasa 05:00 på morgonen.
- Gamlamormor kommer hit på onsdagkväll, sover över natten och befinner sig således på plats när barnen vaknar på torsdag morgon. Hon sköter barnen hela torsdagen - med hjälp av syster Sara när hon kommer ur skolan.
- Syster Anna hämtar bilen på morgonnatten av Thomas på flygfältet. Annas sambo håller reda på bilen under torsdag och för den till tågstation till klockan 17:40 på torsdag kväll då jag kommer med tåget från Jyväskylä igen.
- Jag är hemma från torsdag kväll till måndag kväll.
- Nästa måndag kväll nattar jag barnen hemma och sätter mig därefter i vår bil och kör sena kvällen till Jyväskylä - för på tisdag måste jag vara ut ur vår lägenhet och jag flyttar in i Jennas i stället.
- Morfar kommer hit och vaktar barnen några kvällstimmar och Sara hämtar Thomas från flygfältet 01 på natten.
Och med den arbetsfördelningen borde vi ha den närmsta veckan på det torra.
I vardagsrummet.
Det röda klaffbordet har kanske hittat sin plats. Det är från 40-talet och torde vara i originalfärg. Jag köpte det via tori.fi och för 24 euro står det bra där i vardagsrumsfönstret.
Jag hade gärna haft en riktig orkidé i stället för det stackars plasteländet, men blommor är inte min grej. Mariskålen fick jag i julklapp för många år sedan, hjärtat är Sindres doppresent från faster och dalahästen hittade jag på loppis häromveckan. Virkade dukar finns det många av i lådorna - de fixar mormor.
.
Gardinerna är från Ikea. Det var tacksamt att slita upp en plastförpackning halv elva en kväll, ruska ut längden och tjoff, så hängde de där.
363 dagar gammal.
Det var premiärdags för födelsedagskalas i gula huset och Marius väntade hela dagen på att gästerna skulle komma och vi skulle blåsa ballonger och äta cheesecake. Sen kom äntligen mostrarna, morfar, gamlafarmor och gamlamormor och Sindre själv tog det lugnt där han satt och åt vindruvor och betraktade kalasandet med ett presentsnöre lindat kring stortån - för treåringen och tvååringen tog ettårskalaset med ett betydligt större allvar och fixade både tårtan, presenten och ljudnivån med bravur.
Rundvandring: Badrum.
Någonstans börjar vi få kontroll över lådorna nu - även om vi fortfarande går och flyttar sakerna fram och tillbaka i försök att hitta deras rätta platser. Badrummet börjar dock vara helt färdigt sånär som på att handdukskrokarna ska bytas ut till något bättre. Tanken är också att byta ut duschväggarna till svängbara
glasdörrar i något skede för att maximera utrymmet. I övrigt tycker jag att det relativt lilla badrummet uppfyller sina kriterier utmärkt, och det stora skåpet som rymmer allt från tygblöjor till handdukar, wc-papper och smutskläder är nästan min räddning på det avsaknade hjälpköket. Och jämför man med vad vi har haft - ja, då har vi avancerat till lyxnivå.
Storyn om tvättmaskinen
I en månads tid hade vi tvättbud i form av syrran hos min pappa. I och för sig var det rätt lyxigt att fylla en plastpåse skitiga kläder och få tillbaka en påse våta men rena kläder. Men kanske inte i längden en hållbar lösning. Så fick vi hit vår egen maskin i veckan - som troget stått vid vår sida i åtta år och flyttat med oss runt i Finland. Som vi släpat uppför trappor och släpat nedför trappor. Som inledde sin bana rätt lättsamt med ett sambopars träningskläder och ökade sin arbetsbörda ju fler åren gick - jag menar, hur många tygblöjor har den inte tvättat bara de senaste två åren? Och tvättberget igår var enormt och efter att Thomas kört två gånger till grannbyn för att få rätta delar till rätt koppling - för att vi glömde att skruva på loss kopplingsgrejen i Jyväskylä och jag inte hade några verktyg med mig där och inte grannarna heller efter att jag äntligen fått förklarat vad skiftnyckel kunde vara på finska, så kunde vi äntligen köra igång den, maskinen alltså.
Och maskinen brummade igång med sitt trygga ljud och allt var frid och fröjd i en och en halv timme. Tills den totaltystnade och visade felmeddelande! - full av vatten och noll centrifug. Och pappa, såklart, kom på två minuter och vi visste ju att vi inte säkrat trumman i flytten - så som man skulle göra. Vi dömde den döden och tackade så hjärtligt för alla dess år, men panikerade redan efter en ny.
Eftersom livet utan tvättmaskin är otänkbart kom Thomas hem med en ny efter tävlingen idag. Och vi baxade ut ett åbäke och in med ett annat - och fasen då man var tvungen att köra ett tom maskin allra först medan de sju högarna väntade i kö utanför maskinen. Och så tystnade plötsligt också den nya maskinen! - full av vatten och noll centrifug. Thomas började undersöka och fann ett rör fullstockat med skit. Nu slutade trots allt inte tvättmaskinsstoryn här för maskinen höll också på att flyga ur badrummet i några sekunder men för att i alla fall avrunda, så fick vi i alla fall en supersnabbenergisnålekotyst invånare - och yngsta syrran som planerar för flytthemifrån inom snar framtid, också fick sig en egen tvättmaskin.
Och pizzan har väl inte så mycket med inlägget att göra. Den åt vi medan vi funderade över stilleben och hur man skulle dekorera det röda klaffbordet utan att det skulle se ut som ett sorgebord.
När allt är som vanligt.
Och barnen mötte mig på trappan med pyjamas och glittrande ögon och jag steg in ett milt kaos av uppackade och ouppackade flyttlådor. Vi kröp alla ner i Celines säng, läste Pettson och gnuggade näsor före de stilla somnade i sitt rum i skenet av julstjärnan. Jag stod och tittade längtansfullt på den snarkande Sindre, men nöjde mig med att bara stryka honom över huvudet med de mjuka fjuniga håret. Sedan drack vi te i soffan framför tv:n före vi släckte och jag fick lägga mig i vår säng, med mitt täcke och min dyna. Jag väntade hela natten på att Sindre, som numera tydligen sover hela nätter i sin egen säng utan uppvaknanden, skulle gnälla till och jag skulle få ta honom under mitt täcke. Klockan fem orkade jag inte vänta längre och jag nappade en varm och mjuk son i min famn som förvånat slog upp ögonen och sa hej. Och där låg vi sedan och kramades en stund i mörket före vi steg upp i vanlig tid och allt var precis som vanligt.
Fredag.
Nu ska jag bara:
packa väskorna och cykla till skolan
hålla en lektion och gå på en föreläsning
försöka hinna äta lunch
ha bråttom till stationen
åka tåg i fem timmar och bil en halvtimme
och sen hinner jag förhoppningsvis hem och sjunga de elva små trollen före de somnar.
"Men vem ska sköta oss då?" frågade Marius i morse när vi skypade och Thomas berättade att han skulle och tävla i morgon. Älskade, lilla barn.
Dagens high.
Nya jeans. Samma som de förra men utan hål på knäna och i reven. På rea.
