Dagens hittills.
Bilderna dock i det värdelösaste laget.
Redskapsgymnastik, såklart. Det finns inga händer med honom mera. Som en liten apa som far vart som helst.
Sen införskaffade jag de första tygblöjorna åt Celine. Vi ska ge dem en chans. Åtminstone fick jag ett väldigt gott intryck av Marius potträningsbyxor. Och så är ju faktiskt tygblöjor oerhört fina!
Som ett kinderägg. Eller en Paula-naminami.
Idag. Uttittade.
.
Pappan masserade på bästa soltid, men vi hann ändå njuta av lite after-sol. Med hopp om fler härliga vintervårdagar.
By the way är Jyväskylä alldeles fantastisk som stad. Vi skidar typ mitt i centrum. Det finns liksom skidspår överallt, och gatorna väller av skidklätt folk med skidorna i händerna som är påväg åt ett eller annat håll. Det hör som till - att alla skidar. I alla fall nästan.
Tygblöjspremiär
Jag har aldrig testat tygblöjor. Mest för att de inte är särskilt praktiskt och lockande att flänga land och rike runt med skitiga och blöta blöjor. Men också av ren lathet. Men nu har jag köpt de första tygblöjorna; så kallade potträningsbyxor som skall hålla kläderna torra från en pissning men ändå kännas blöta så att barnet märker att hon eller han kissar i byxorna.
Blöjorna är sydda i mjukaste velour med knäppning i sidan, vilket innebär att man kan byta blöja utan att ta bort byxorna. Två blöjor kostade lika mycket som tre blöjpaket.
Nu skall vi, som totala tygblöjanybörjare, testa dessa och sedan eventuellt beställa fler. Kanske övergår vi delvis till tygblöjeanvändning även åt Celine. Men som med allt annat är också tygblöjor en stor djungel. Finns det tygblöjeanvändare som läser bloggen och kan ge mig en snabb guidning?
En artikel
Det har varit mycket bilder och lite text de senaste dagarna. HÄR finns en artikel att läsa om oss, skriven av Camilla i Vörå idrottsgymnasium.
Som en liten utter
Man kan inte bli annat än happy när man kikar in i sovrummet, och man ser en mörk kalufs skymta och ett par stora bruna ögon nyfiket kika upp. Kinderna är rödbrusiga och man möts av världens bredaste leende.
Om länkning
Det syns i besökarstatistiken när jag blir länkad någonstans. Jag brukar då försöka leta upp var, vilket inte alltid är det lättaste när länkningen kan finnas inbakad i ett ord. Så lämna gärna en kommentar ifall ni länkar mig, för jag länkar gärna tillbaka.
En typisk måndagsmorgon
Då Marius väntar att vi ska åka på redskapsgymnastik.
Då jag äter gårdagskvällens flottiga pizzarester i smyg på diskbänken till frukost. Då tvättmaskinen tvättar för allt vad den är värd. Då kylskåpet är tomt. Då man stupar över resesängarna som ligger på vardagsrumsgolvet. Då helgens tidningshög får läggas oläst i pappersinsamligen. Då man är trött och sliten.
Tack och godnatt
Inget annat än en tidig kväll i Laajavuori. Gäller samtliga.
Bilderna beskriver
.
.
.
.
.
Jag hade en getmytlig dag. Marius befann sig med alla andra än med mig. I övrigt okänt folk.
.
Intagit en plats i raden
.
Här filmades han av tv, då han stod och hoppade, klappade och viftade med finlandsflaggan.
.
.
.
Hälsningar Eva i bilen påväg hem från Lahtis.
Fotograf: Check.
Celine i magen, kring vecka 28.
Maria, en 18-årig abiturient från grannbyn och en av systers bästa vänner, ska fotografera på vårt bröllop. Det var även Maria som tog ettårsbilderna på Marius, samt gravidbilder på mig i maj ifjol. Vi önskar att hon är med och förevigar allt från förberedelserna på dagen till den nattliga festen. Jag blir alldeles salig när jag tittar på Emelies bröllopsfoton.
Ännu mera skidning
.
Det hettar i kinderna och bränner i ögonen. Ungarna somnade gott ikväll. Det var fantastisk stämning idag på läktarna. I alla fall den lilla stund vi hann se när Manninen vann nordisk kombination.
Den enkla sanningen är att det är en lång och hård väg till den absoluta toppen.
.
Egentligen har vi inte alls sett på tävlingar idag. Jag vet inte ens dagens resultat. För vi har nästan bara klättrat på snöklontar och i snöhögar.
Däremellan har jag sprungit efter Marius som har en förmåga att springa iväg utan att ens kasta en blick bakåt. Fast idag har vi haft en ordentlig diskussion om stopp och poliser. För visst får man hota?
Förmiddagen
Väckning var det klockan sex som vanligt. Och på grund av en utdragen nattning igår kväll var sömntimmarna för få och det har varit pip och gnäll hela morgonen.
Vi har hunnit äta frukost och lunch. Vi har lekt både i leklandet inomhus och i -parken utomhus. Nu pågår projekt middagsvila innan vi beger oss till tävlingsplatsen. Att få barnen att sova i samma rum som varandra och som oss, är dock inte det lättaste. Celines favoritsysselsättning är att dra med naglarna i resesängens galler, vilket är ett förhatiskt ljud.
World Cup Lahti
I Lahtis. På skidstadion.
Medan pappa testade skidor och skidade runt banan, så tittade vi på nordisk kombination i stora backen.
Efter det tittade vi på skidmomentet på stadion. Marius fann en ny kompis.
Middag lät sig väl smakas efter några timmar utomhus.
Celine geggade med ett knäckebröd...
...och Marius älskade fruktkvarg till efterrätt. (Och geggade också.)
På rummet staplade han välling-, gröt- och mjölkburkar...
...och Celine myste med pappa.
Någon form av pottsamarbete.
Egentligen avskyr jag att bo på hotell.
Ungarna har sovit många nätter på hotell. Jag ännu fler. Men pappa har sovit flest.
Vi har övernattat så många gånger på hotell att det känns allt annat än speciellt och lyxigt. Och hotelliv med barn är inte heller särskilt praktiskt. Fyra stycken på några kvadratmeters yta. När vi smällt upp resesängarna lämnar oftast bara utrymmet innanför dörren tomt. Eller ja, det är där som väskorna ligger och högen med kläderna.
Sen när ungarna somnat, klockan nitton, så sitter man där i mörkret, i sängen, knäpptyst, i några timmar. Hamnar man skit, ligger rummet ovanför något discotek eller vid vägen i en korsning och det är ett jäkla liv natten igenom. Därför far jag aldrig någonstans utan öronproppar.
Tidig väckning är inte heller något ideal. Frukost brukar man inte få den tiden Marius vaknar - i alla fall inte på helgerna. Datorn med någon film är oumbärlig före vi väcker hela hotellet. Pottan måste ju förstås tas med hemifrån, eftersom det är osäkert om man får tag i potta på hotellet.
Samma gäller vattenkokare. Ibland kan det finnas på hotellrummet, oftast inte. Vi försöker, oberoende var vi är, alltid att hålla mat- och sovtider. Det gör livet lättare för både ungar och föräldrar. Mjölk och vällingflaskor samt tetraburkar med gröt kan man värma genom att slå det kokande vattnet från vattenkokaren i tvättfatet (eller någon matlåda) och lägga flaskan i det varma vattnet.
Sedan är det lagom trevligt att lämna de vita handdukarna med skitrester på åt städpersonalen - det känns lyx. Och att inte behöva laga mat och städa bort. I eftermiddag inkvarterar vi oss på hotell igen - eller egentligen är det väl inte ens hotell utan mer ett internatsliknande boende. Men saksamma, ett rum med två sängar och en wc är det hursomhelst.
