Vi hade dom här ikväll. De fantastiskt fina och stolta storasyskonen. De lekte Rorri i korridorerna så det stod härliga till och jag var sist och slutligen rätt glad över att jag var tvungen att bli över natten* trots att jag försökte tjata mig hem. Jag misstänker att det dröjer en tid innan jag får njuta av så här slappa timmar igen. Det blir som man ställer det för sig.

Efter något trög start på morgonen då våra promenader i snöstormen, backe upp och backe ner, inte resulterade i något annat än några futtiga värkar, valde vi att åka hem via. Nattade ungarna för middagsvilan, bestämde resten av dagens barnvaktschema, skickade hem Johanna och Ville samt plockade undan lite.

Sen, kvart över tolv, kom den första värken. Sen den andra och den tredje, och jag bad Thomas åter ringa efter barnvakterna vi nyss skickat hem. Sen fick vi lämna dörren på vid gavel, backa bilen färdigt medan vi väntade på Johanna och Ville som kom springande de fyrahundra metrarna och som vi ropade de sista anvisningarna åt före vi körde i väg.

Klockan 12:36 satt vi i rödljusen med en kilometer kvar till sjukhuset och jag började redan få krystkänningar. Thomas körde mig raka spåret till ingången och jag hankade mig upp för trapporna medan han for iväg och parkera bilen. Jag meddelade direkt i infon att jag behöver föda nu, men den något tafatta barnmorskan envisades ändå spänna ctg-apparaten kring mig medan jag höll på att vrida mig av britsen i smärta. Hon konstaterade ändå relativt snabbt att jag var fullt öppen - men alla förlossningssalar var upptagna. Så då hamnade vi in i en reservsal (läs: förrådsrum) för att undvika föda i korridoren.

Tisdagen den 25.1 2011 klockan 12:59 såg sedan en fullständigt perfekt pojke dagens ljus - en liten varelse på 2665 gram som var 46 cm lång.

Så blev det ändå tajt, trots att vi för en gångs skull var ute i god tid. Och vi var helt plötsligt fem.

Hon: Ja, alltså jag tror inte du kommer att hinna få någon bedövning. Spinal kan vara ett alternativ, men det kräver ändå en CTG-kurva och nedre undersökning.

Jag: ...men du tror att det kommer att gå som sist då?

Hon: Jag misstänker lite det...

---

Jag: Kan vi fara och simma?

Hon: Nä, du ska nog hoppa över det. Det finns risk att det sätter igång förlossningen.

Jag: Vi är på väg till Österbotten nästa vecka, visst är det helt okej att föda på annat sjukhus också?

Hon: Jo, ta bara med rådgivningskortet. Men vänta inte för länge ifall det verkar så, ni har ju en bit att köra in till Vasa.

---

Hon: Jisses, vad den ligger långt ner. Du känner antagligen av om den vrider på huvudet.

Jag: Jaa, det känns nog att jag har ett huvud mellan benen.

Hon: Men om vi syns om två veckor så får läkare göra ultraljud på dig. Det är ingen fara, men bebisen verkar mindre än Marius och Celine.

Inte för att jag är desperat på något sätt och inte för att jag tror ett skvatt på raskapromenaderricinoljatrappgåendesexbastufönstertvättellernågotannat, men bara för att jag inte druckit det omtalade hallonbladsteet tidigare och varit gravid i 28 månader av de senaste 42, så måste jag ju bara.