Bildbloggen söndag.
Att sälja skidor.
Har ni hört om Optigrip skidor? Skidor som aldrig behöver vallas och skidor som alltid fäster fastän de aldrig vallas. Det är inget världsmästarglid på skidorna men å andra sidan är de tänkta som rena motionärsskidor. Skidor som man skidar med i vårsolen på isen och skidor som man tuffar på med i egen takt i spåret med termosen i ryggsäcken på ryggen. Optigripskidorna är relativt nya och har varit storsäljande i ett par år.
Thomas har några Centra Optigrip skidpar kvar. I dammodell finns längderna 183 cm och 197 cm och i herrmodell 193 cm och 203 cm. Vikten spelar ingen roll. Skidorna levereras med bindningar (Salomon Profil eller Rottefella). Skidorna kostar 200 euro (+ frakt). Man kan också hämta sina skidor från oss och då kommer ju naturligtvis inga fraktkostnader till. Behöver man skidskor har vi det också (Alpina och Karhu) för 60 euro.
Finns det intresse och frågor så kan man ta kontakt med mig (kakkakaffe@hotmail.com) eller med Thomas (tr@idrott.fi - 050-3282819).
Symbiosen.
Han är så tapper i veckorna. Är okej med situationen. Sover hyfsat och är nöjd med pappa.
Men sen på fredag kväll klamrar han sig fast. Han tankar. Vi lever två i en. Det existerar inte någon annan. Ända tills jag lämnar nästa gång.
Undrar hur mycket en ettåring saknar.
Dagens feelisbild.
Jag köpte världens smidigaste vinterjacka i veckan. Världens smidigaste.
"Men om de bryter benet då,?"
När jag pausade på hemvägen idag och stod i kassakön och väntade på min tur, föll min blick på Iltalehtis löpsedel "Barn skidade ute i kölden" med underrubriken "skolan tvingade dem inte". Och jag tänkte nog är det fan. Enligt nätupplagan visade det sig att det handlade om förstaklassister som skidat ute i minus 20 grader och att de, enligt skolan, fått gå in när de velat men en mamma hade blivit upprörd. Och nä, jag skulle inte ha haft skidlektion ute i samma temperatur, men inte skulle jag heller ha kontaktat en kvällstidning för att hänga ut både mig själv och skolan ifall mitt barns lärare skulle ha skickat ut ungarna en stund i kylan.
Vi diskuterade det här häromdagen i skolan. Hur föräldrarna till eleverna blir en allt större utmaning i skolarbetet. Ibland känns det som om vi planerar lektionerna utgående från säkerheten. Missförstå mig rätt - säkerhet är absolut en viktig del av lektionen, men samtidigt börjar det gå till överdrift när det ska finnas madrasser under ribbstolarna, aktiviteterna ska placeras så att ingen elev kan få någon boll i huvudet. Det ska inte finnas någonting på golvet som eleverna kan snubbla i eller halka på - oberoende om eleverna deltar i jeans med sockor på fötterna. För minsta lilla blåmärke ifrågasätts. Basket kan man inte spela för att eleverna kan stuka fingret. Cooper kan man inte springa, för att eleverna med sina icke tränade lungor blir ansträngda och i värsta fall börjar hosta efter prestationen. En manlig lärare kan inte ge en flicka en klapp på axeln för då är det sexuellt tafsande. Utegymnastik kan man inte ha när det är kallt, för då förfryser sig eleven i sina converse - men att gå ut och röka utan mössa rasten senare funkar hur bra som helst.
Men sen när lågstadieeleven smygröker bakom hörnet och tonåringen rullar i diket med brännvinsflaskan i ena handen - nä, då hör det till åldern och de måste få testa sina gränser.
Fan. Sånt här gör mig så irriterad. Gör inte ungarna till harungar. Lär dem i stället att ta ansvar - och det betyder inte genom att låta dem vara ensamma hemma - det är de alldeles tillräckligt i alla fall. Låt dem använda sin kropp och låt det göra lite fysiskt ont ibland - det är inte alltid fara för livet. Och låt dem lära sig genom sina misstag. I stället blir det enda sättet de får testa sina gränser på, att dyka ner i någon kemikalisk påse eller hänga sig ut genom något fönster på tionde våningen.
Sindre brände pannan en gång på ugnsluckan. Sen dess har han inte ens varit i närheten av att titta på kakelugnen.
Inhiberingarnas vecka.
Vilket plötsligt betyder att i morgon börjar ett tre dagar långt veckoslut hela familjen tillsammans.
Dagens saknad. Thomas ska i alla fall få egentid för att gå och klippa sig.
Min vikt före, under och efter graviditet.
Jag vägde kring 57-58 kilo hela idrottsgymnasiet. Jag hade en alldeles lagom smal och tränad idrottskropp. Jag tränade 7-13 timmar i veckan och kunde i princip äta hur mycket som helst. Jag åt på regelbundna tider och helt vanlig mat. Mat och vikt var ingenting jag ägnade någon större energi åt.
Sommaren innan jag blev gravid med Marius arbetade jag på ett fotbollskollo i Sverige. Vi hade dygnet-runt arbete, stort ansvar, ingen ledig tid och vi var rätt isolerade från omvärlden. Vår kock började baka godsaker och i slutet av sommaren var det chokladbollarna i kylskåpet och kakorna i skåpet vi levde för. Jag gick upp några kilon men det gjorde inget för i samma veva blev jag gravid.
Man skulle ju äta för två. Och så var det en diverse cravings och sug hela tiden och jag lade på mig kilo efter kilo. Det var aldrig frågan om någon extrem viktökning men det var nog tack vare att jag aktivt tränade och rörde på mig ända till slutet som vikten bara stannade på 75 kilo.
Marius kom ut och jag ammade. Och jag promenerade alla dagar - långa, långa promenader. Kilona droppade sakteligen av mig men när jag kom till 65 så tog det stopp. Inte för att 65 kilo på något vis skulle ha varit för mycket, men 57-58 är ändå det jag anser vara min idealvikt. Jag var ensam hemma med Marius på dagarna och orkade inte laga lunch åt mig. Jag åt yoghurt och mysli. Som jag kompletterade med en smörgås. Eller två. Men efter en stund var jag hungrig igen och åt en mysliportion till. Och så kokade jag en påse nudlar. Nej, jag kokade två. När jag ammade (för när man ammar behöver man ju energi), knaprade jag i min en godispåse fastän jag ätit en chokladplatta dagen före. Då Thomas var borta kunde kvällsmaten vara varma smörgåsar men då var jag ju hungrig igen vid åtta på kvällen och åt tre smörgåsar till.
Sen blev jag gravid igen. Jag visste att man inte behövde äta för två. Jag hade läst att det där med cravings bara var psykologiskt och att man inte behövde ligga på soffan och gråta för en filkopp. Och Marius skulle ha mat klockan 07, 11, 14, 17 och 19. Så då var det bara att se till att maten fanns serverad på bordet. Jag övergav yoghurten och myslin och vi åt riktig mat - ibland bättre och ibland sämre näringskomponerad - men tillsammans och alla dagar. Jag gick inte upp lika mycket i vikt trots en högre startvikt, och jag upplevde mig själv piggare under graviditeten med Celine än med Marius - trots att jag ytterligare hade en ettåring att hålla reda på då.
Idag väger jag 55 kilo. Äter du ingenting, flicka? frågar folk. Jo, jag äter som en häst. Jag vill inte bli lättare, utan skulle hellre lägga på mig ett par kilo muskler till - men muskler kommer ju tyvärr inte gratis. Jag har en tacksam kropp som fungerar och jag behöver inte fundera på vad jag stoppar i mig. I perioder faller jag dock ner i sockerträsket och äter choklad mest alla dagar och då måste jag aktivt gå in för att bryta vanan - för jag avskyr tröttheten som följer med blodsockerdippen. Och det vore så lätt att strunta i maten nu i veckorna när jag är ensam. För att inte fuska har jag därför gått in för att förutom äta lunch i skolan, så äter jag också middag strax före studierestaurangen stänger. Då mår i alla fall jag bäst.
Jag om LCHF då.
"Det pågår mycket diskussioner i Sverige just nu om dieten LCHF och också att barn borde äta såhär. Alltså, minimalt med kolhydrater och mycket fett. Alla sorts fetter. Vad tycker du om det? Som mamma och som blivande jumppalärare?
Skulle vara intressant att veta din syn. Man blir ju lite intresserad av denna diet, eftersom den är så effektiv tydligen.
http://svtplay.se/v/2681935/debatt/del_1_av_18?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2691346/sb,p104688,1,f,-1
30minuter in i programmet, debatterar bland annat bloggerskan Katrin Zytomierska..."
För det första är jag ingen dietist, kostvetare eller näringsspecialist. Jag är bara ganska intresserad av mat, en fd. idrottare och mamma till tre ungar som ska äta hela tiden. Jag tror absolut att LCHF fungerar och att det kan vara en effektiv diet för sådana som vill gå ner i vikt, men jag personligen är ingen anhängare av dieter och kan inte tro att det är sunt att lämna bort ett av kroppens bränsleintag. Jag kan tänka mig att det kan vara en bra kick-off start om man är kraftigt överviktig men jag tror inte att kroppen kan leva utan (eller med mycket lite) kolhydrater resten av sitt liv. Det finns säkert också en hel del magar som mår bättre av mindre kolhydratrik mat - men om detta är LCHF eller "mat med lite mindre kolhydrater" vet inte jag. För att inte tala om långsamma kolhydrater (mörkt bröd) vs. snabba kolhydrater (ljust bröd).
Och angående dieter för barn, så tycker jag det är förkastligt. Kolhydrater är, liksom fetter och proteiner livsviktigt för ett växande barn och kolhydrater är den främsta källan till energi. Barnen behöver dock också mycket proteiner, eftersom proteiner och fetter är livsnödvändiga för att nervcellerna ska kunna utvecklas. Man har även kunnat hitta ett samband mellan inlärningssvårigheter och bristande proteinintag. Ägg på morgonen och nötter till mellanmål är alltså jättebra för barnen utan att det är frågan om någon LCHF-diet.
Jag förespråkar den gamla hederliga tallriksmodellen utan några som helst konstigheter. Äter man normal mat i normala mängder på regelbundna tider och svettas några gånger i veckan, så ryms det också ett onsdagsvin, en fredagspizza och lördagsgodis utan att hela världen faller på det. För barn som vistas utomhus i rekommenderade två timmar dagligen och äter fem sunda mål om dagen, ska det inte finnas någon oro till varken mat eller vikt.
Flytt och städning och söndrig cykel.
Jag var så less innan jag hade packat och städat det sista igår och det kändes inte alls vemodigt att slå fast dörren* bakom sig. Helt plötsligt hade jag saker hur mycket som helst, bilen var proppfull (varför hade jag ens en bilstol i bilen?) och bakluckan var fastfrusen och gick inte upp. Jag sprang in och ut mellan ugnstvätt och kylskåpstorkning, hackade på skitluckan och mina atopiska händer, som varken tycker om tjugogradigkyla eller tvättmedel, värkte och blödde. Och jag var tvungen att åka till stan efter skolan för att få in bilen upptinad i ett parkeringshus och medan jag väntade på den gick jag in på första bästa hårsalong och frågade om de hade lediga tider. Jag funderade allvarligt en minut på att klippa kort, men när jag hörde vad det kostade, bestämde jag att jag ska ha långt hår och hästsvans resten av mitt liv. Sen var det som ett mirakel då bakluckan öppnade sig och jag fick dammsugaren och golvmoppen att rymmas i bilen och jag lämnade lägenheten med barnhänder på fönsterrutorna. Därefter körde jag några hundra meter till studentbyn och checkade in i lägenhet Jennas, bäddade sängen och sov i tio och en halv timme i ett sträck.
Idag måste jag ta tag i cykelskrället som gick sönder halvvägs till skolan förra veckan och nu står i en ställning någonstans. Det går inte så bra med slutarbetet för tillfället.
*jag har fortfarande ett soffbord där som jag hoppas få sålt före fredagen
Föräldrasemestern och barnsemestern.
Ur och i.
Jag satte mig i bilen och funderade en minut om jag skulle skita i allt och gå in igen. Det var
flygkrångel och planen var försenade och det kändes taskigt att lämna utan att veta om Thomas ens kommer hem på natten. Och om han i såfall, efter nästan ett dygns resande, ska hinna sova före den yngsta förmågan vaknar för en ny dag.
Men så for jag ändå. Jag var i allt annat än toppform för att köra 330 kilometer ensam i mörker och snörök den där tiden på dygnet - men fram kom jag till sist och det var inte så att man funderade om man inte hade kunnat göra det lite lättare för sig.
Men vem har sagt att det ska vara enkelt.
Måndag.
Vi har haft ett skönt veckoslut, jag och ungarna. Skidat, skrinnat, promenerat och ätit lite här och där. Lallat omkring i samma kalsonger och yllestrumpor och bara trampat in mer vedskräp och inte orkat dammsuga.
Men nu är det måndag. Jag har använt upp två kursers frånvaroprocent och det är bara slutet av januari. Ikväll åker jag tillbaka till kylan och morfar skarvar några timmar tills Thomas kommer hem i natt.
Då det svänger.
Med ens glömmer man hur fackinghelsikes nära ett nervsammanbrott man var precis varenda kväll på hösten av det ändlösa springandet efter mjölkåvattenåböckeråkramdjur som kulminerade i ett wc-besök och ett wc-besök till som aldrig tog slut, och hårtopporna som rök däremellan på rummet, före de till sist slocknade av ren utmattning efter flera timmars vansinne.
Man hade inte kunnat tro det då, att de några månader senare skulle ligga ihopkurade uppefter varandra och andas lugna, djupa andetag. Med huvudet på samma kudde och fötterna under samma täcke tillsammans med både hundar och kaniner. Att hjärtat skulle svämma över av kärlek, när man står där och betraktar de små liven.
Flicka Pojke
Såg ni förresten Seportaget om Folkhälsans jämlikhetsprojekt på dagis och de kloka barnens funderingar? Ett sevärt program utan genuspropaganda men ändå med tankeställare och exempel på hur man kan bryta traditionella och invanda mönster.
Finns på ylearenan, här.
Snart.
Snart ja, är den klar, den nya headern.
Livet på landet.
Förresten älskar jag nog vintern också. Trots att man nu märker av att huset är gammalt, snett, vint och otätat. Vi eldar och eldar, från morgon till kväll och ändå är det sjutton grader direkt man vänder ryggen till. Men solen glittrar i talltopparna, småfåglarna äter solrosfrön av fågelbrädet och världen är bara så vacker. Sindre får man väcka efter tre och en halvtimme ute i vagnen och man kan åka kälke och sparkstöttning hur mycket som helst på vägarna, eftersom de inte är söndersandade. Men mest fascinerande är hur ljuset och energin kunde återvända på bara en månad och hur Deas ärtsoppa kan vara så god.
Hemkomsten.
Då ett litet barn brister ut i ett stort leende och kommer tultande fortare än det förmår och dimper på rumpan halvvägs i ren iver. Kinderna är röda, tröjan är smutsig av alla dagens måltider och strumpbyxorna hänger med hälarna i tårna. Sen kravlar sig det lilla barnet sig upp på alla fyra igen och tar ny sats med armarna utsträckta, utbrister
mamma och sluter sina armar omkring min hals och är alldeles stilla,
stilla.
Föreläsningen.
Den sjätte februari är det tänkt att jag ska komma till Juthbacka i Nykarleby. Mer info om föreläsningen samt
anmälan, finns här.
Drömmen om smutsiga tår, skrubbade knän och svettigt hår.
Så kommer jag här ett dygn efter alla andra och kommenterar vårens me&i -kollektion som släpptes igår. Och jag tycker det är den finaste på länge! Den är varierad i både färg och mönster och deras turkosa och orange färg måste vara det piggaste man kommer i färgväg en grådassig och kall januaridag. Sommaren kom med ens på hjärnhinnan och tanken på att bara kunna skicka ut barn i t-skjorta och shorts barfota i gräset känns som en dröm i jämförelse med fleecelager, huvmössor och och stickastrumpor just nu. Men snart kommer den också, med samma färgglädje som vårens klädkollektion.
Saker man minns som de vore igår.
Lillebror 1 dag och storebror 2 år och 8 månader.
Och så är man ett med bus i blicken och sprutt i baken.
Som att det var en rejäl överraskning när jag vaknade för att gå på vessan klockan sextiden på morgonen för ett år sedan och vattnet gick, och som jag likt två gånger tidigare inte riktigt förstod, eftersom det aldrig har varit spläsch på golvet för mig. På några sekunder var också Thomas ur sängen och jag bara darrade av nervositet, eftersom jag väntade mig en snabb förlossning och jag hade vare sig förberett någon väska och än mindre skrivit någon info åt barnvakterna, eftersom det inte funnits någon antydan till att förlossningen skulle starta. Jag ringde genast till min klasskompis som svarade sömndrucket och jag frågade försiktigt om hon kunde komma hit, och jag proppade något i en ryggsäck och slafsade ner koka makaroner till lunch på ett tomt kuvert som låg på det översvämmade matbordet åt barnvakterna.
Vi åkte genast till sjukhuset - trots att jag inte kände av någonting alls. Jag fick ligga i ctg-kurva i en halvtimme och under tiden registrerade kurvan inte en enda värk och jag försökte tafatt förklara åt barnmorskan att jag trodde att det kunde gå snabbt - för hon tyckte att vi kunde åka hem igen. Med en viss övertalan fick jag en ny tid att infinna mig för ctg-kurva några timmar senare och vi gick med en viss besvikelse till cafeterian för att äta morgonmål. Därefter gick vi några varv upp och ner i trapporna vid sjukhuset, och när det inte gav något resultat, begav vi oss ut i snöstormen och jag skulle längst ner i backen och sedan upp igen. Och jag promenerade i ren frustration medan den iskalla vinden blåste genom de tunna mjukisbyxorna och snön låg i drivor på den oplogade cykelvägen. Det var en konstig känsla att folk stod och väntade på bussen och cyklade till arbete och skola och där gick jag fram och tillbaka allt vad jag orkade och skulle snart föda.
Men ctg-kurvan registrerade inte en enda värk senare heller och barnmorskan sa att vi kunde åka hem och komma tillbaka följande morgon klockan åtta om det inte hänt något innan dess. Jag hade lite dåligt samvete för barnen och barnvakterna, eftersom alla hade skola den dagen och barnen hade fått vakna upp med främmande människor i huset, så vi beslöt att åka hem och äta lunch. Vi skickade hem vännerna och jag kröp ner i sängen för att vila en stund. Satan i gatan, så fick jag en första värk och sen en till, och jag kved med huvudet i kudden för att inte skrämma Marius och Celine - för inihelvetet vilken smärta! Thomas ringde vännerna direkt, som knappt hade hunnit hem och så lade han snabbt Marius och Celine för att sova middag före han sprang som en dåre efter bilen. Och det blev bråttom och vi lämnade dörren på vid gavel för att kunna åka iväg direkt barnvakterna kom inom synhåll.
Tjugofem minuter senare låg en kladdig liten varelse på bröstet och det var Sindre. Grattis på ettårsdagen mitt älskade lilla barn. "Pinde-bebbe".
Tågbloggen.
Det var inte fullt lika tungt att lämna idag, eftersom det denna vecka bara handlar om två dygn. Men jag missar Sindres födelsedag - det känns tråkigt, även om han såklart inte förstår någonting ännu. Det är något speciellt när bebisen fyller ett. Det blir så konkret - man kommer så bra ihåg det fruktansvärt lilla hjälplösa knytet och så ser man på det lilla barnet som hittar på hyss så fort man vänder ryggen till och rymmer upp på köksbordet - och så undrar man, hur gick det till?
Jag sitter på tåget. Eller om man kan kalla det tåg. Det är som en buss på räls. Vi var fem stycken som stod och huttrade i kylan på perrongen i Seinäjoki och än mer kommer jag att huttra strax före elva i Jyväskylä då min cykel förhoppningsvis står kvar på stationen. Men man har fyra säten på var och jag stänger ögonen emellanåt och rycker till varje gång vi stannar på en av de fjorton stationerna mitt ute i ingenstans.
Jag har åtta timmar skola imorgon och fyra på torsdag. I övrigt ska avsluta loppisförsäljningen, tömma frysen och kylen, städa ugnen och hämta nyckeln till ettan i studentbyn före jag åker samma sträcka tillbaka på torsdag klockan 13.13.
Veckoplaneringen.
Igår kväll när vi satt kring kaffebordet planerade vi veckan som kommer, så att var och en skulle veta sin uppgift, plats och tid:
- Jag ska skjutsas till tåget ikväll.
- Thomas har jobb i morgon eftermiddag. Barnen far till morfar under tiden.
- Thomas far till Marcialonga på torsdag och ska befinna sig på flygplatsen i Vasa 05:00 på morgonen.
- Gamlamormor kommer hit på onsdagkväll, sover över natten och befinner sig således på plats när barnen vaknar på torsdag morgon. Hon sköter barnen hela torsdagen - med hjälp av syster Sara när hon kommer ur skolan.
- Syster Anna hämtar bilen på morgonnatten av Thomas på flygfältet. Annas sambo håller reda på bilen under torsdag och för den till tågstation till klockan 17:40 på torsdag kväll då jag kommer med tåget från Jyväskylä igen.
- Jag är hemma från torsdag kväll till måndag kväll.
- Nästa måndag kväll nattar jag barnen hemma och sätter mig därefter i vår bil och kör sena kvällen till Jyväskylä - för på tisdag måste jag vara ut ur vår lägenhet och jag flyttar in i Jennas i stället.
- Morfar kommer hit och vaktar barnen några kvällstimmar och Sara hämtar Thomas från flygfältet 01 på natten.
Och med den arbetsfördelningen borde vi ha den närmsta veckan på det torra.
