Det röda klaffbordet har kanske hittat sin plats. Det är från 40-talet och torde vara i originalfärg. Jag köpte det via tori.fi och för 24 euro står det bra där i vardagsrumsfönstret.

Gardinerna är från Ikea. Det var tacksamt att slita upp en plastförpackning halv elva en kväll, ruska ut längden och tjoff, så hängde de där.

Det var premiärdags för födelsedagskalas i gula huset och Marius väntade hela dagen på att gästerna skulle komma och vi skulle blåsa ballonger och äta cheesecake. Sen kom äntligen mostrarna, morfar, gamlafarmor och gamlamormor och Sindre själv tog det lugnt där han satt och åt vindruvor och betraktade kalasandet med ett presentsnöre lindat kring stortån - för treåringen och tvååringen tog ettårskalaset med ett betydligt större allvar och fixade både tårtan, presenten och ljudnivån med bravur.

I en månads tid hade vi tvättbud i form av syrran hos min pappa. I och för sig var det rätt lyxigt att fylla en plastpåse skitiga kläder och få tillbaka en påse våta men rena kläder. Men kanske inte i längden en hållbar lösning. Så fick vi hit vår egen maskin i veckan - som troget stått vid vår sida i åtta år och flyttat med oss runt i Finland. Som vi släpat uppför trappor och släpat nedför trappor. Som inledde sin bana rätt lättsamt med ett sambopars träningskläder och ökade sin arbetsbörda ju fler åren gick - jag menar, hur många tygblöjor har den inte tvättat bara de senaste två åren? Och tvättberget igår var enormt och efter att Thomas kört två gånger till grannbyn för att få rätta delar till rätt koppling - för att vi glömde att skruva på loss kopplingsgrejen i Jyväskylä och jag inte hade några verktyg med mig där och inte grannarna heller efter att jag äntligen fått förklarat vad skiftnyckel kunde vara på finska, så kunde vi äntligen köra igång den, maskinen alltså.

Och maskinen brummade igång med sitt trygga ljud och allt var frid och fröjd i en och en halv timme. Tills den totaltystnade och visade felmeddelande! - full av vatten och noll centrifug. Och pappa, såklart, kom på två minuter och vi visste ju att vi inte säkrat trumman i flytten - så som man skulle göra. Vi dömde den döden och tackade så hjärtligt för alla dess år, men panikerade redan efter en ny.

Eftersom livet utan tvättmaskin är otänkbart kom Thomas hem med en ny efter tävlingen idag. Och vi baxade ut ett åbäke och in med ett annat - och fasen då man var tvungen att köra ett tom maskin allra först medan de sju högarna väntade i kö utanför maskinen. Och så tystnade plötsligt också den nya maskinen! - full av vatten och noll centrifug. Thomas började undersöka och fann ett rör fullstockat med skit. Nu slutade trots allt inte tvättmaskinsstoryn här för maskinen höll också på att flyga ur badrummet i några sekunder men för att i alla fall avrunda, så fick vi i alla fall en supersnabbenergisnålekotyst invånare - och yngsta syrran som planerar för flytthemifrån inom snar framtid, också fick sig en egen tvättmaskin.

Och pizzan har väl inte så mycket med inlägget att göra. Den åt vi medan vi funderade över stilleben och hur man skulle dekorera det röda klaffbordet utan att det skulle se ut som ett sorgebord.

packa väskorna och cykla till skolan

hålla en lektion och gå på en föreläsning

försöka hinna äta lunch

ha bråttom till stationen

åka tåg i fem timmar och bil en halvtimme

och sen hinner jag förhoppningsvis hem och sjunga de elva små trollen före de somnar.

"Men vem ska sköta oss då?" frågade Marius i morse när vi skypade och Thomas berättade att han skulle och tävla i morgon. Älskade, lilla barn.

Nya jeans. Samma som de förra men utan hål på knäna och i reven. På rea.

Men sen fick jag ändå något till stånd och jag försökte tänka att det vore fasen inte så enkelt för någon annan heller att gå in framför en hop okända elever och i samma situation börja undervisa på annat språk än sitt modersmål. Och så blir det ganska extrema undervisningstillfällen också de få gånger man slipper så långt som till riktiga elever. Samtidigt som jag förhoppningsvis ska stå där alldeles ensam snart, vilket jag inte alls känner mig redo för. Men det kanske man blir först den dagen man är tvungen på riktigt?

Jag tänker på lilla, älskade Sindre.

När han vaknar på natten, mitt i den mörkaste natten.

Gnäller till lite, så att jag ska vakna.

När han kravlar sig upp i sittande ställning i sin säng och sömnig i ögonen sträcker armarna upp mot mig.

När han greppar tag om kring min hals för att aldrig släppa.

Hur vi kryper ner tillsammans under mitt täcke - tätt, tätt.

Jag lyssnar hur hans andetag långsamt blir djupare igen och försöker försiktigt pilla hans varma, knubbiga fingrar ur mitt hår.

Som klamrar sig fast ännu hårdare och jag låter mitt finger få vila i hans hand i stället.

Sen somnar vi. Men ansikten mot varandra. På samma kudde.

Men inte i natt.

Kanske han inte vaknar.

Utan mig.

Jag går ett varv.

Kylskåpet surrar.

Det är mörkt i vardagsrummet.

Det ekar när jag borstar håret.

Tvättmaskinens plats vittnar om att det inte blivit damm torkat bakom den på nästan tre år.

En ensam innebandyboll har rullat in i ett hörn.

Små fingrar som hunnit kladda på fönstren fastän de blivit torkade idag.

Den tomma godispåsen som ligger på golvet.

Jag ska väl bädda min madrass.

Så flyttade det in en hederlig, bastant och klassisk Brio hos oss också. En Nova från nollsju med grymt gung. Bred som en motorväg och tung som en tegelsten - men vad gör det när den ska rulla upp och ner för uppfarten vid gula huset med Sindre som ligger nerbäddad på ett fårskinn i en åkpåse. Det blir nog så skönt det.

---

De sista cykelbeställningarna tas ännu emot i kväll. Förhandsbeställningar gäller hela sortimentet på puky.de. Dock kan man nog köpa cyklar senare också.

Man kan ju nog undra vad som är tjusningen med att tillbringa vinterveckoslut efter vinterveckoslut på någon mer eller mindre känd ort i landet för att stå och hoppa jämfota och göra åkerbrasor i sibirisk köld och snöstorm. Speciellt efter att inte själv vara den som har beslutsångest över skidval längre. Som nervöst köar till vessan där andra nervösa sitter och trycker, som kommer i mål med slemmet hängades ner till bröstet och som tar till samma bortförklaring om trötta ben, omkullkörning eller dåligt skidval sjutton gånger om det inte gått så bra. Eller är idel leende och tack-tack-tackar till alla som gratulerar om det gått bra.

Men kanske är det för att man gjort detsamma varje vinterlördag eller -söndag i 18 år och det kan kallas livsstil. Att gå och vänta på starten, att gå och vänta på målgång och att gå och vänta på hemfärd. Att klocka mellantider med fingrar som man helst inte skulle vilja dra ur handsken och att glupskt bita en för stor bit av den heta korven som man får spotta ut i handen. Att få dela glädjen över lyckade prestationer och besvikelsen över motgångarna. Och att sen efter några timmar få sätta sig in i en bil, som saktar tinar upp ens frusna fötter och sköljer en skön känsla av trötthet och välbehag över en - samtidigt som den kör en hem från ytterligare en tävling någonstans i landet.

Så här såg det ut hos oss klockan sex imorse. En timme tidigare satt jag med ett barn i famnen och knackade tangenter på datorn till ett skolarbete. Jag var inte så glad då men försökte behärska mig, för på tisdag morgon så får jag vakna till total tystnad. Och jag vet att jag inte kommer att tycka om det heller.

Men idag var det ännu bara fredag. Vi köpte ännu fler Clas Ohlson lådor. Jag cyklade till skolan fast skidor hade varit ett mycket bättre färdmedel och övade Mignon i en källare. Momma kom med tåget som aldrig kom utan blev sex timmars bussfärd, och vi åt både spenatsoppa och pyttipanna ur frysdisken i brist på ork och engagemang. Och som krona på verket pulkade vi längs kvarterets gångvägar, eftersom de ändå hade blivit skottade någon gång idag. Det var väl det.

.

Sindre, som måste sitta fastknuten (dock inte tejpad) för att inte falla ihjäl sig, var förresten på en lite för tidig ettårskontroll igår. Han var 73 cm kort och 10,5 kg tung. Det var tur att viktökningen började sakta i något skede.

Vi fick en inflyttningspresent i form av ett presentkort till en affär.

Jo, där stod han halvvägs upp i Laajavuori och dikterade hur hååååårt han skulle åka nerför backen, hur högt han skulle hoppa i gupporna och hur han vrooooom skulle glida på railarna. Och spottet strittade och ögonen lyste på treåringen i den tolvgradiga kylan och jag fnissade och svarade att sen, när du kan bromsa. Men sen när backarna stängde och vi ihärdigt hade tränat gång på gång på gång började skidorna vara mer A än V och det börjar ju redan vara hälften vunnet. Dessutom gick det att förklara saker för honom i år - det gick det inte ifjol (fatta att jag var gravid i vecka 35 då).