Dagboksbloggen.
Kram till dig, låter ensamt och ledsamt.
nej, men usch så deprimerande din blogg blivit! :( Jag lider riktigt med dig! ...men du klarar det! såklart :)
Mest ensamt. Men det ska nog gå. Aldrig har jag uppskattat att vara i skolan så här mycket :)
Kämpa, kämpa!!
Jag skulle aldrig klara av det du nu gör. Duktigt!
kommer du till vasa med 19.15 tåget? jag skall med hem :)
Erika:
Man kan när man måste. Men det blev lite chockstart.
Anna:
Ok. Jag trodde du hade bil. Men då måste vi förlita oss till Pernilla. Hon är i stan då. Men ja, jag kommer då.
Heja Eva! <3
Oj nej, vad ensamt det måste vara. Kämpa på, snart är det fredag. Jag kan alltid komma en sväng förbi med mina barn, så tror jag att du uppskattar tystnaden och ensamheten en stund efter det ;)
Var några dagar sedan jag tittade in här nu och blev förvånad över hur nedstämd din blogg har blivit under de senaste dagarna, du som alltid skrivit så fina och glada inlägg! Kämpa på, snart är sommarlovet här!
Oj din stackare, man får hjärtvärk med mindre. Försök klara dej det är inte många dagar kvar!
Kämpa, kämpa! Vi är många som hejar på dej.
Tack för hejaropen.
Och sorry för att jag tycker det är ledsamt.
Du vänjer dig. Jag levde tre år som helgsambo på ställen där jag kände väldigt få. Visst det var jobbigt men långt ifrån omöjligt.
I veckorna gjorde jag det jag tyckte om, sprang på roliga jumppapass, strosade runt i affärer och fick en hel massa viktiga saker gjort. Sen när helgen kom var allt alltid festligt.
Ta vara på allt Jyväskylä har att erbjuda, för det finns säkert saker man får mer ut av då ingen drar en i byxbenet.
Det bästa av allt är att man lär sig att uppskatta det man har på en ännu djupare nivå.
Du kommer klara det, men jag känner med dig. Det är tungt att vara ensam.
- Glöm inte att prenumerera på min blogg via Bloglovin!