Föräldrasemestern och barnsemestern.
Ur och i.
Jag satte mig i bilen och funderade en minut om jag skulle skita i allt och gå in igen. Det var
flygkrångel och planen var försenade och det kändes taskigt att lämna utan att veta om Thomas ens kommer hem på natten. Och om han i såfall, efter nästan ett dygns resande, ska hinna sova före den yngsta förmågan vaknar för en ny dag.
Men så for jag ändå. Jag var i allt annat än toppform för att köra 330 kilometer ensam i mörker och snörök den där tiden på dygnet - men fram kom jag till sist och det var inte så att man funderade om man inte hade kunnat göra det lite lättare för sig.
Men vem har sagt att det ska vara enkelt.
Måndag.
Vi har haft ett skönt veckoslut, jag och ungarna. Skidat, skrinnat, promenerat och ätit lite här och där. Lallat omkring i samma kalsonger och yllestrumpor och bara trampat in mer vedskräp och inte orkat dammsuga.
Men nu är det måndag. Jag har använt upp två kursers frånvaroprocent och det är bara slutet av januari. Ikväll åker jag tillbaka till kylan och morfar skarvar några timmar tills Thomas kommer hem i natt.
Då det svänger.
Med ens glömmer man hur fackinghelsikes nära ett nervsammanbrott man var precis varenda kväll på hösten av det ändlösa springandet efter mjölkåvattenåböckeråkramdjur som kulminerade i ett wc-besök och ett wc-besök till som aldrig tog slut, och hårtopporna som rök däremellan på rummet, före de till sist slocknade av ren utmattning efter flera timmars vansinne.
Man hade inte kunnat tro det då, att de några månader senare skulle ligga ihopkurade uppefter varandra och andas lugna, djupa andetag. Med huvudet på samma kudde och fötterna under samma täcke tillsammans med både hundar och kaniner. Att hjärtat skulle svämma över av kärlek, när man står där och betraktar de små liven.
Flicka Pojke
Såg ni förresten Seportaget om Folkhälsans jämlikhetsprojekt på dagis och de kloka barnens funderingar? Ett sevärt program utan genuspropaganda men ändå med tankeställare och exempel på hur man kan bryta traditionella och invanda mönster.
Finns på ylearenan, här.
Snart.
Snart ja, är den klar, den nya headern.
Livet på landet.
Förresten älskar jag nog vintern också. Trots att man nu märker av att huset är gammalt, snett, vint och otätat. Vi eldar och eldar, från morgon till kväll och ändå är det sjutton grader direkt man vänder ryggen till. Men solen glittrar i talltopparna, småfåglarna äter solrosfrön av fågelbrädet och världen är bara så vacker. Sindre får man väcka efter tre och en halvtimme ute i vagnen och man kan åka kälke och sparkstöttning hur mycket som helst på vägarna, eftersom de inte är söndersandade. Men mest fascinerande är hur ljuset och energin kunde återvända på bara en månad och hur Deas ärtsoppa kan vara så god.
Om att hittat en matta.
(Bilder scannade ur Plaza Koti.)
Det var ju den där vardagsrumsmattan. Som jag har funderat och letat efter vad som skulle vara den perfekta mattan till vardagsrummet - för den ska vara stor - men ändå lätt att damma, den ska vara färgglad - men ändå inte barnslig och skrikig, den ska tåla lite fläckar - men ändå dölja dem, och den ska vara flerfärgad och helst randig.
Och så var tåget lite försenat från Jyväskylä igår och jag fördrev tiden genom att snurra ett varv på R-kipsan. Och där fanns den! I vardagsrummet i Christina Thørnbolls hem i Danmark! Jag slet den finska Plazan ur hyllan och googlade direkt jag steg på tåget, men det visade sig sedermera att
brandtsindoor nog inte var någon affär för mig. Förstås.
Men en Kelimmatta är vad jag ska ha!
(Bilder från brandtsindoor.dk och carpetvista.com)
Hemkomsten.
Då ett litet barn brister ut i ett stort leende och kommer tultande fortare än det förmår och dimper på rumpan halvvägs i ren iver. Kinderna är röda, tröjan är smutsig av alla dagens måltider och strumpbyxorna hänger med hälarna i tårna. Sen kravlar sig det lilla barnet sig upp på alla fyra igen och tar ny sats med armarna utsträckta, utbrister
mamma och sluter sina armar omkring min hals och är alldeles stilla,
stilla.
Mera vardagsrum.
Det här är ena delen av vardagsrummet. Sofforna som vi fått av pappa börjar redan vara tjugo år gamla, men de får hänga med ännu, eftersom nya soffor ligger lätt långt ner på vår prioteringslista för tillfället. I stället borde jag ta läderputsen och svampen i handen och börja gnida, så att de skulle komma närmare sin ursprungliga färg. Men i övrigt har sofforna varit tacksamma - trots färgen, eftersom de är lättavtorkade med trasa.
Tavlorna hänger fortfarande bara här som där på krokarna som fanns färdigt i väggen och nästa projekt är att få ihop en tavelvägg. Golvlampan som jag tycker oerhört mycket om, kommer från Ikea och taklampan är från Ellos.
Vi ska inte ha vita mattor hemma hos oss, men i jakten på något bättre, så har vi två ljusa mattor i vardagsrummet - som redan är fulla av fläckar. Men nu har vi i alla fall början till ett sorts vardagsrum.
Föreläsningen.
Den sjätte februari är det tänkt att jag ska komma till Juthbacka i Nykarleby. Mer info om föreläsningen samt
anmälan, finns här.
Drömmen om smutsiga tår, skrubbade knän och svettigt hår.
Så kommer jag här ett dygn efter alla andra och kommenterar vårens me&i -kollektion som släpptes igår. Och jag tycker det är den finaste på länge! Den är varierad i både färg och mönster och deras turkosa och orange färg måste vara det piggaste man kommer i färgväg en grådassig och kall januaridag. Sommaren kom med ens på hjärnhinnan och tanken på att bara kunna skicka ut barn i t-skjorta och shorts barfota i gräset känns som en dröm i jämförelse med fleecelager, huvmössor och och stickastrumpor just nu. Men snart kommer den också, med samma färgglädje som vårens klädkollektion.
Saker man minns som de vore igår.

Lillebror 1 dag och storebror 2 år och 8 månader.



Och så är man ett med bus i blicken och sprutt i baken.
Som att det var en rejäl överraskning när jag vaknade för att gå på vessan klockan sextiden på morgonen för ett år sedan och vattnet gick, och som jag likt två gånger tidigare inte riktigt förstod, eftersom det aldrig har varit spläsch på golvet för mig. På några sekunder var också Thomas ur sängen och jag bara darrade av nervositet, eftersom jag väntade mig en snabb förlossning och jag hade vare sig förberett någon väska och än mindre skrivit någon info åt barnvakterna, eftersom det inte funnits någon antydan till att förlossningen skulle starta. Jag ringde genast till min klasskompis som svarade sömndrucket och jag frågade försiktigt om hon kunde komma hit, och jag proppade något i en ryggsäck och slafsade ner koka makaroner till lunch på ett tomt kuvert som låg på det översvämmade matbordet åt barnvakterna.
Vi åkte genast till sjukhuset - trots att jag inte kände av någonting alls. Jag fick ligga i ctg-kurva i en halvtimme och under tiden registrerade kurvan inte en enda värk och jag försökte tafatt förklara åt barnmorskan att jag trodde att det kunde gå snabbt - för hon tyckte att vi kunde åka hem igen. Med en viss övertalan fick jag en ny tid att infinna mig för ctg-kurva några timmar senare och vi gick med en viss besvikelse till cafeterian för att äta morgonmål. Därefter gick vi några varv upp och ner i trapporna vid sjukhuset, och när det inte gav något resultat, begav vi oss ut i snöstormen och jag skulle längst ner i backen och sedan upp igen. Och jag promenerade i ren frustration medan den iskalla vinden blåste genom de tunna mjukisbyxorna och snön låg i drivor på den oplogade cykelvägen. Det var en konstig känsla att folk stod och väntade på bussen och cyklade till arbete och skola och där gick jag fram och tillbaka allt vad jag orkade och skulle snart föda.
Men ctg-kurvan registrerade inte en enda värk senare heller och barnmorskan sa att vi kunde åka hem och komma tillbaka följande morgon klockan åtta om det inte hänt något innan dess. Jag hade lite dåligt samvete för barnen och barnvakterna, eftersom alla hade skola den dagen och barnen hade fått vakna upp med främmande människor i huset, så vi beslöt att åka hem och äta lunch. Vi skickade hem vännerna och jag kröp ner i sängen för att vila en stund. Satan i gatan, så fick jag en första värk och sen en till, och jag kved med huvudet i kudden för att inte skrämma Marius och Celine - för inihelvetet vilken smärta! Thomas ringde vännerna direkt, som knappt hade hunnit hem och så lade han snabbt Marius och Celine för att sova middag före han sprang som en dåre efter bilen. Och det blev bråttom och vi lämnade dörren på vid gavel för att kunna åka iväg direkt barnvakterna kom inom synhåll.
Tjugofem minuter senare låg en kladdig liten varelse på bröstet och det var Sindre. Grattis på ettårsdagen mitt älskade lilla barn. "Pinde-bebbe".
Tågbloggen.

Det var inte fullt lika tungt att lämna idag, eftersom det denna vecka bara handlar om två dygn. Men jag missar Sindres födelsedag - det känns tråkigt, även om han såklart inte förstår någonting ännu. Det är något speciellt när bebisen fyller ett. Det blir så konkret - man kommer så bra ihåg det fruktansvärt lilla hjälplösa knytet och så ser man på det lilla barnet som hittar på hyss så fort man vänder ryggen till och rymmer upp på köksbordet - och så undrar man, hur gick det till?
Jag sitter på tåget. Eller om man kan kalla det tåg. Det är som en buss på räls. Vi var fem stycken som stod och huttrade i kylan på perrongen i Seinäjoki och än mer kommer jag att huttra strax före elva i Jyväskylä då min cykel förhoppningsvis står kvar på stationen. Men man har fyra säten på var och jag stänger ögonen emellanåt och rycker till varje gång vi stannar på en av de fjorton stationerna mitt ute i ingenstans.
Jag har åtta timmar skola imorgon och fyra på torsdag. I övrigt ska avsluta loppisförsäljningen, tömma frysen och kylen, städa ugnen och hämta nyckeln till ettan i studentbyn före jag åker samma sträcka tillbaka på torsdag klockan 13.13.
Veckoplaneringen.
Igår kväll när vi satt kring kaffebordet planerade vi veckan som kommer, så att var och en skulle veta sin uppgift, plats och tid:
- Jag ska skjutsas till tåget ikväll.
- Thomas har jobb i morgon eftermiddag. Barnen far till morfar under tiden.
- Thomas far till Marcialonga på torsdag och ska befinna sig på flygplatsen i Vasa 05:00 på morgonen.
- Gamlamormor kommer hit på onsdagkväll, sover över natten och befinner sig således på plats när barnen vaknar på torsdag morgon. Hon sköter barnen hela torsdagen - med hjälp av syster Sara när hon kommer ur skolan.
- Syster Anna hämtar bilen på morgonnatten av Thomas på flygfältet. Annas sambo håller reda på bilen under torsdag och för den till tågstation till klockan 17:40 på torsdag kväll då jag kommer med tåget från Jyväskylä igen.
- Jag är hemma från torsdag kväll till måndag kväll.
- Nästa måndag kväll nattar jag barnen hemma och sätter mig därefter i vår bil och kör sena kvällen till Jyväskylä - för på tisdag måste jag vara ut ur vår lägenhet och jag flyttar in i Jennas i stället.
- Morfar kommer hit och vaktar barnen några kvällstimmar och Sara hämtar Thomas från flygfältet 01 på natten.
Och med den arbetsfördelningen borde vi ha den närmsta veckan på det torra.
I vardagsrummet.
Det röda klaffbordet har kanske hittat sin plats. Det är från 40-talet och torde vara i originalfärg. Jag köpte det via tori.fi och för 24 euro står det bra där i vardagsrumsfönstret.
Jag hade gärna haft en riktig orkidé i stället för det stackars plasteländet, men blommor är inte min grej. Mariskålen fick jag i julklapp för många år sedan, hjärtat är Sindres doppresent från faster och dalahästen hittade jag på loppis häromveckan. Virkade dukar finns det många av i lådorna - de fixar mormor.
.
Gardinerna är från Ikea. Det var tacksamt att slita upp en plastförpackning halv elva en kväll, ruska ut längden och tjoff, så hängde de där.
363 dagar gammal.
Det var premiärdags för födelsedagskalas i gula huset och Marius väntade hela dagen på att gästerna skulle komma och vi skulle blåsa ballonger och äta cheesecake. Sen kom äntligen mostrarna, morfar, gamlafarmor och gamlamormor och Sindre själv tog det lugnt där han satt och åt vindruvor och betraktade kalasandet med ett presentsnöre lindat kring stortån - för treåringen och tvååringen tog ettårskalaset med ett betydligt större allvar och fixade både tårtan, presenten och ljudnivån med bravur.
Rundvandring: Badrum.
Någonstans börjar vi få kontroll över lådorna nu - även om vi fortfarande går och flyttar sakerna fram och tillbaka i försök att hitta deras rätta platser. Badrummet börjar dock vara helt färdigt sånär som på att handdukskrokarna ska bytas ut till något bättre. Tanken är också att byta ut duschväggarna till svängbara
glasdörrar i något skede för att maximera utrymmet. I övrigt tycker jag att det relativt lilla badrummet uppfyller sina kriterier utmärkt, och det stora skåpet som rymmer allt från tygblöjor till handdukar, wc-papper och smutskläder är nästan min räddning på det avsaknade hjälpköket. Och jämför man med vad vi har haft - ja, då har vi avancerat till lyxnivå.
Storyn om tvättmaskinen
I en månads tid hade vi tvättbud i form av syrran hos min pappa. I och för sig var det rätt lyxigt att fylla en plastpåse skitiga kläder och få tillbaka en påse våta men rena kläder. Men kanske inte i längden en hållbar lösning. Så fick vi hit vår egen maskin i veckan - som troget stått vid vår sida i åtta år och flyttat med oss runt i Finland. Som vi släpat uppför trappor och släpat nedför trappor. Som inledde sin bana rätt lättsamt med ett sambopars träningskläder och ökade sin arbetsbörda ju fler åren gick - jag menar, hur många tygblöjor har den inte tvättat bara de senaste två åren? Och tvättberget igår var enormt och efter att Thomas kört två gånger till grannbyn för att få rätta delar till rätt koppling - för att vi glömde att skruva på loss kopplingsgrejen i Jyväskylä och jag inte hade några verktyg med mig där och inte grannarna heller efter att jag äntligen fått förklarat vad skiftnyckel kunde vara på finska, så kunde vi äntligen köra igång den, maskinen alltså.
Och maskinen brummade igång med sitt trygga ljud och allt var frid och fröjd i en och en halv timme. Tills den totaltystnade och visade felmeddelande! - full av vatten och noll centrifug. Och pappa, såklart, kom på två minuter och vi visste ju att vi inte säkrat trumman i flytten - så som man skulle göra. Vi dömde den döden och tackade så hjärtligt för alla dess år, men panikerade redan efter en ny.
Eftersom livet utan tvättmaskin är otänkbart kom Thomas hem med en ny efter tävlingen idag. Och vi baxade ut ett åbäke och in med ett annat - och fasen då man var tvungen att köra ett tom maskin allra först medan de sju högarna väntade i kö utanför maskinen. Och så tystnade plötsligt också den nya maskinen! - full av vatten och noll centrifug. Thomas började undersöka och fann ett rör fullstockat med skit. Nu slutade trots allt inte tvättmaskinsstoryn här för maskinen höll också på att flyga ur badrummet i några sekunder men för att i alla fall avrunda, så fick vi i alla fall en supersnabbenergisnålekotyst invånare - och yngsta syrran som planerar för flytthemifrån inom snar framtid, också fick sig en egen tvättmaskin.
Och pizzan har väl inte så mycket med inlägget att göra. Den åt vi medan vi funderade över stilleben och hur man skulle dekorera det röda klaffbordet utan att det skulle se ut som ett sorgebord.
När allt är som vanligt.
Och barnen mötte mig på trappan med pyjamas och glittrande ögon och jag steg in ett milt kaos av uppackade och ouppackade flyttlådor. Vi kröp alla ner i Celines säng, läste Pettson och gnuggade näsor före de stilla somnade i sitt rum i skenet av julstjärnan. Jag stod och tittade längtansfullt på den snarkande Sindre, men nöjde mig med att bara stryka honom över huvudet med de mjuka fjuniga håret. Sedan drack vi te i soffan framför tv:n före vi släckte och jag fick lägga mig i vår säng, med mitt täcke och min dyna. Jag väntade hela natten på att Sindre, som numera tydligen sover hela nätter i sin egen säng utan uppvaknanden, skulle gnälla till och jag skulle få ta honom under mitt täcke. Klockan fem orkade jag inte vänta längre och jag nappade en varm och mjuk son i min famn som förvånat slog upp ögonen och sa hej. Och där låg vi sedan och kramades en stund i mörket före vi steg upp i vanlig tid och allt var precis som vanligt.
Fredag.
Nu ska jag bara:
packa väskorna och cykla till skolan
hålla en lektion och gå på en föreläsning
försöka hinna äta lunch
ha bråttom till stationen
åka tåg i fem timmar och bil en halvtimme
och sen hinner jag förhoppningsvis hem och sjunga de elva små trollen före de somnar.
"Men vem ska sköta oss då?" frågade Marius i morse när vi skypade och Thomas berättade att han skulle och tävla i morgon. Älskade, lilla barn.
Dagens high.
Nya jeans. Samma som de förra men utan hål på knäna och i reven. På rea.
Dagboksbloggen.
Idag var jag tio timmar i skolan. Med glädje. Där snurrade jag, fram och tillbaka mellan byggnaderna. Förvisso i all ensamhet, men i ett myller av annat folk. Jag fick både lunch och middag. Jag cyklade hem via butiken. Köpte yoghurt, mjölk och te som kostade 3,25. Jag som brukar stå i kön och fundera vad det är för människor som klarar sig på ett mjölkpaket och en korvstång. Cyklade omkull i nedförsbacken från affären och pajade yoghurtburkarna. Gick sorgset uppför trapporna och låste upp dörren till den tomma lägenheten. Ställde in mjölkpaketet i kylen och slängde den yoghurtfyllda plastpåsen. Två dagar kvar.
Idag.
Kvart före sex slutade jag skolan och stod i korsningen och velade. Biblioteket eller hem. Jag valde det senare i alla fall. Värmde det sista som fanns kvar av gårdagens rester på en papperstallrik och slevade i mig med en plastsked vid diskbänken. Kände tröttheten välla över mig och kröp ner under täcket på madrassen och vilade. Checkade av läget hemma med flyttrambambulan och barnen som åt revbensspjäll hos morfar. Tittade på
Mammor och Minimodeller och blev alldeles bestört över hur grym världen har blivit och beslöt att inte titta på programmet mer. Öppnade sedan filen
progradunybörjarversion.docx och fortsatte skriva den nionde raden.
Undervisningen.
Mitt i all väntan på flyttbilen igår, skulle jag undervisa 60 gymnasietvåor i de gamlas dans. Och det är ju egentligen det allra roligaste, att slippa ut från universitet där allt går svart och vitt uppifrån och ner på pappret, till verkligheten som är något annorlunda. Om det nu inte vore för att det satt två gymnasielektorer, en danslärare, och fem studerande med papper och penna och iakttog och antecknade vartenda steg man tog. Eller att man måste ha mikrofon och vartenda lite böjningsfel hördes knivskarpt i allas öron och det inte gick att mumla bort slutet av meningen om jag inte hittade rätta ord. Eller att jag skulle ha lärt mig att räkna rätt efter
yy-kaa, käsi-koukku och inte stått där som ett jon och både missat
kuu och
see och redan borde ha sagt något om
från-början.
Men sen fick jag ändå något till stånd och jag försökte tänka att det vore fasen inte så enkelt för någon annan heller att gå in framför en hop okända elever och i samma situation börja undervisa på annat språk än sitt modersmål. Och så blir det ganska extrema undervisningstillfällen också de få gånger man slipper så långt som till riktiga elever. Samtidigt som jag förhoppningsvis ska stå där alldeles ensam snart, vilket jag inte alls känner mig redo för. Men det kanske man blir först den dagen man är tvungen på riktigt?
Inte i natt.
Jag tänker på lilla, älskade Sindre.
När han vaknar på natten, mitt i den mörkaste natten.
Gnäller till lite, så att jag ska vakna.
När han kravlar sig upp i sittande ställning i sin säng och sömnig i ögonen sträcker armarna upp mot mig.
När han greppar tag om kring min hals för att aldrig släppa.
Hur vi kryper ner tillsammans under mitt täcke - tätt, tätt.
Jag lyssnar hur hans andetag långsamt blir djupare igen och försöker försiktigt pilla hans varma, knubbiga fingrar ur mitt hår.
Som klamrar sig fast ännu hårdare och jag låter mitt finger få vila i hans hand i stället.
Sen somnar vi. Men ansikten mot varandra. På samma kudde.
Men inte i natt.
Kanske han inte vaknar.
Tomt.
Så for dom.
Utan mig.
Jag går ett varv.
Kylskåpet surrar.
Det är mörkt i vardagsrummet.
Det ekar när jag borstar håret.
Tvättmaskinens plats vittnar om att det inte blivit damm torkat bakom den på nästan tre år.
En ensam innebandyboll har rullat in i ett hörn.
Små fingrar som hunnit kladda på fönstren fastän de blivit torkade idag.
Den tomma godispåsen som ligger på golvet.
Jag ska väl bädda min madrass.
Det är långt till fredag.
Ny vagn.
Så flyttade det in en hederlig, bastant och klassisk Brio hos oss också. En Nova från nollsju med grymt gung. Bred som en motorväg och tung som en tegelsten - men vad gör det när den ska rulla upp och ner för uppfarten vid gula huset med Sindre som ligger nerbäddad på ett fårskinn i en åkpåse. Det blir nog så skönt det.
När läget börjar vara under kontroll.
Nu börjar vi äntligen vara i hamn. I alla fall i lägenheten. För jag vet inte vem som ska packa upp lådorna sen, när någon ska packa upp dem och vart någon ska ställa sakerna. Men vi har ju fyra stora skrubbar. Och en stor, gammal lada på gården.
Tackochlov. I morgon ska bara sängarna ihopplockas och plastas och sen ska vi bara invänta flyttbilen. Den kommer jag däremot att missa, eftersom jag är i skolan. Men Thomas ska lasta och momma ska hålla reda på ungarna.
I natt är vi sista natten här som familj. Inte en dag för sent, egentligen. Ändå kommer jag att minnas - Celines och Sindres allra första hem.
När det sticker i fingrarna.
Man kan ju nog undra vad som är tjusningen med att tillbringa vinterveckoslut efter vinterveckoslut på någon mer eller mindre känd
ort i landet för att stå och hoppa jämfota och göra åkerbrasor i sibirisk köld och snöstorm. Speciellt efter att inte själv vara den som har beslutsångest över skidval längre. Som nervöst köar till vessan där andra nervösa sitter och trycker, som kommer i mål med slemmet hängades ner till bröstet och som tar till samma bortförklaring om trötta ben, omkullkörning eller dåligt skidval sjutton gånger om det inte gått så bra. Eller är idel leende och tack-tack-tackar till alla som gratulerar om det gått bra.
Men kanske är det för att man gjort detsamma varje vinterlördag eller -söndag i 18 år och det kan kallas livsstil. Att gå och vänta på starten, att gå och vänta på målgång och att gå och vänta på hemfärd. Att klocka mellantider med fingrar som man helst inte skulle vilja dra ur handsken och att glupskt bita en för stor bit av den heta korven som man får spotta ut i handen. Att få dela glädjen över lyckade prestationer och besvikelsen över motgångarna. Och att sen efter några timmar få sätta sig in i en bil, som saktar tinar upp ens frusna fötter och sköljer en skön känsla av trötthet och välbehag över en - samtidigt som den kör en hem från ytterligare en tävling någonstans i landet.
Den trettonde.
Så här såg det ut hos oss klockan sex imorse. En timme tidigare satt jag med ett barn i famnen och knackade tangenter på datorn till ett skolarbete. Jag var inte så glad då men försökte behärska mig, för på tisdag morgon så får jag vakna till total tystnad. Och jag vet att jag inte kommer att tycka om det heller.
Men idag var det ännu bara fredag. Vi köpte ännu fler Clas Ohlson lådor. Jag cyklade till skolan fast skidor hade varit ett mycket bättre färdmedel och övade Mignon i en källare. Momma kom med tåget som aldrig kom utan blev sex timmars bussfärd, och vi åt både spenatsoppa och pyttipanna ur frysdisken i brist på ork och engagemang. Och som krona på verket pulkade vi längs kvarterets gångvägar, eftersom de ändå hade blivit skottade någon gång idag. Det var väl det.
.
Sindre, som måste sitta fastknuten (dock inte tejpad) för att inte falla ihjäl sig, var förresten på en lite för tidig ettårskontroll igår. Han var 73 cm kort och 10,5 kg tung. Det var tur att viktökningen började sakta i något skede.
En inflyttningspresent.
Vi fick en inflyttningspresent i form av ett presentkort till en affär.
Status.
Det går inte så fort. Men det går framåt.
Dagens sportgrenar.
Thomas for på eget pass och vi på eget.
Jag kände igen mig mycket i det som
Lofsan skrev om bekvämlighetszonen idag, efter att hon ensam gjort London en dag med sina två pojkar. För det mest spännande som kan hända i vardagen med små barn bland rutinerna, det eviga plockandet och det eviga matlagandet, är att hitta små utmaningar åt sig själv som ger både stimulans och självutveckling. I mitt eget fall har försökt att inte låta aktiviteter jag tycker om, att begränsa mig utan jag har låtit barnen komma med och så har vi gjort det på våra villkor. Många är de gånger som jag har stått i hallen och klätt på dem och funderat om jag ska skita i alltihop och många gånger är de gånger som vi staplat in genom dörren, hungriga och gråtfärdiga - jag oftast tröttast av dem alla, men ändå glad och stolt över att jag lyckats ro hem det. För det var nog frågan om lite extremskidning och tålamodsprövning idag också, innan jag fick hem oss alla fyra igen - lagom tills att kvällsmaten borde ha stått färdigt på bordet.
Motsatsen till minimalism.
Varje gång jag bläddrar i ett inredningsmagasin fastna
r jag alltid vid reportagen med minimalistisk inredningsstil. Jag synar bilderna in i minsta detalj och med fascination försöker jag förstå vart människorna sätter sina saker. För de måste ju ha saker? Eller vad gör folk av alla vaser man fått till studentexamen, porslinfåglar, alla ungars dopgåvor i tenn, alla glas som man fått i tioårspresent, bruksanvisningar till femton olika prylar, cd-skivor med Eurovision Song Contest 2000 och flera hundra lösa fotografier?
Vi packar. För första och sista gången med tre små barn. Vi anammar inte inredningsstilen minimalism. Och jag säljer på loppis och slänger svarta sopsäckar tills jag får riktigt dåligt samvete. Men sen ska vi bli miljövänligare människor och köpa kompost, odla morötter och spara på elektriciteten.
Och så idkar vi så mycket friluftsliv däremellan att den friska luften håller på och tar kål på oss. Och planerar lektioner, ringer runt och säger upp alla möjliga avtal, fixar med cykelbeställningar och jagvetintevad. Därför är det lite off här för tillfället.
Sånt som vi gjorde på kvällen.
Jo, där stod han halvvägs upp i Laajavuori och dikterade hur hååååårt han skulle åka nerför backen, hur högt han skulle hoppa i gupporna och hur han
vrooooom skulle glida på railarna. Och spottet strittade och ögonen lyste på treåringen i den tolvgradiga kylan och jag fnissade och svarade
att sen, när du kan bromsa. Men sen när backarna stängde och vi ihärdigt hade tränat gång på gång på gång började skidorna vara mer A än V och det börjar ju redan vara hälften vunnet. Dessutom gick det att förklara saker för honom i år -
det gick det inte ifjol (fatta att jag var gravid i vecka 35 då).
Om att ta till vara det sista av Jyväskylä.
Info.
Puky LR M kan vara barnets allra första cykel och sparkcykeln är populär i Mellaneuropa och i framförallt Tyskland. Ifjol började även sparkcyklar dyka upp allt mer på marknaden i Finland. Den minsta modellen är menad åt +/- 2-åringen, vars längd på innerbenet är minst 30 cm. Cykeln väger endast 3,5 kilo och kan lätt
häktas över vagnshandtaget då de korta benen blir trötta, eller tas med i bilen. Sadeln och styret kan höjas och däcken är opunkteringsbara foamdäck. Cykeln är mycket enkel i sin utformning och då balansen blir tillräckligt bra, kan barnet sätta upp fötterna på fotstödet och bara glida.
.
Denna modell är menad åt barn från 2,5 års ålder eller som har en längd på 90 cm. Denna modell har lufthjul och stödfot, men annars är den likadan som den minsta modellen - bara i en aning större format. Om man vill kan man också få denna cykel med opunkteringsbara foamdäck i färgerna red och kiwi. Denna cykel väger 4,9 kilo.
.
Det enda som skiljer dessa cyklar från LR1-modellen ovan, är att dessa har handbroms. Annars är de lika stora, har samma egenskaper och är menade åt samma ålder. Om man bor backigt kan bromsar vara ett alternativ, eftersom det sparar på skosulorna.
Här sitter Albin snart 3 år på sin cykel med sadeln på lägsta nivå. Denna modell väger 5,4 kilo.
Detta är den största modellen av sparkcyklar och det är den här som Marius har cyklat med. Färgerna är nya för i år och finns i kiwi och black. Rekommenderad innerbenslängd är 42 cm. Cykeln väger 5,9 kilo.
Beställningar ska göras före söndag 15.1 klockan 21:00 till kakkakaffe@hotmail.com och det är ca. två veckors leveranstid. Man får gärna hämta sin cykel hemma hos oss i Molpe och då tillkommer ju naturligtvis ingen leveranskostnad. Betalning sker via postförskott. Vi kommer att göra fortsatta beställningar under våren och sommaren, ifall man vill satsa på pulkåkning just nu. Frågor får man också gärna ställa.
Idag vid middagsbordet.
Jag googlade på korvgratäng, klickade på oledoledoffad träff och kokade spagettin i två minuter som det stod i receptet och skar upp Popsi-äckelknackkorv som Thomas aldrig får inpräntad i hjärnan att han inte ska köpa för att den är asig.
Sen blandade jag alltihop med två påsar soppgrönsaker, hällde på en hel massa matlagningsgrädde och skuffade in formen i ugnen.
Och nu sitter vi här vid middagsbordet i halvdunkel, eftersom jag sålde taklampan åt en äldre kvinna idag som blev så glad att hon betalade extra + ytterligare skickade ett tackmail. Det finns fortfarande leverlådsrester kvar från i lördags när vi entrade lägenheten igen och jag har min dator uppstaplad på en månads mer eller mindre viktig post. Marius och Celine har knappt rört sina tallrikar utan tittar bara på något konstigt barnprogram i tv:n och Sindre å sin sida satt och slängde all den hårda spagettin i golvet, fiskade upp korvbitarna och nu ser han ut som man brukar göra när man äter mat med sås med knytnävarna och jag vet inte i vilken ände jag ska börja i.
Dagar att ännu stå ut: 7.
Om sparkcyklarna.
Man kommer inom kort att kunna beställa sin sparkcykel igen via oss, men eftersom jag måste till skolan nu och inte hinner påta ihop någon längre info till bloggen före, så kan man klicka in sig till
Kakkakaffes facebooksida i stället där det finns en hel del info och svar på frågor.
Det gör ingenting.
Häromdagen klädde Marius på sig Celines en lila klänning och jag försökte försiktigt föreslå en annan tröja i stället, vilken han prompt vägrade - han skulle ha klänningen.
När Thomas senare på dagen skulle åka in till Vasa på ärenden och Marius skulle följa med, sa han åt Marius att han nu helst kunde svänga klänningen rätt väg, varpå Marius med hög röst utbrast:
"Men pappa, DET GÖÖÖÖR INGENTING!"
Och egentligen är det väl bara fint att man är tre och ett halvt och att det inte gör nånting alls fastän man har en för liten klänning fel väg.
Söndagsgöra.
Det finns inget som går upp mot lugnet som man får när man tillbringat halva dagen på skidtävling. Det är barn som är rödbrusiga och spaka, som slevar i sig maten utan ett ord och sitter bredvid varandra med tomt stirrande blickar. Nästan så att man själv skulle kunna slockna obemärkt på soffan under en filt för en liten stund och hoppas att värmen i kroppen skulle återkomma. Eller för att inte behöva se på alla tiders flyttkaos som nått höjder jag aldrig trodde fanns.
Jag dammade för övrigt av min gamla trotjänare idag - D60:an, för att bilderbloggen inte skulle gå en snabb död till mötes.
Tipset.
Jag överväger starkt att sätta 123 omaka strumpor i en svart sopsäck och skicka dem till Sibirien. I stället skulle jag köpa tio nya strumpuppsättningar åt respektive familjemedlem - i endast fem färger. Thomas har paxat svarta, jag skulle välja vita, Marius ska ha rosa, Celine gröna och Sindre blå. Då skulle det överhuvudtaget inte spela någon roll fastän strumporna försvinner i tvättmaskinen, alla skulle hålla koll på sin strumpfärg och jag skulle kunna para ihop strumporna hursomhelst. Och sen när strumporna blir för små kan de ärva upp sig en färg. Låter inte detta för bra för att vara sant?
Om något vackert.
Då solen hänger strax över trädtopparna och det rosa skenet speglas på de snötyngda grenarna. Då dimman bildar slöjor över slätterna och röken stiger rakt upp skorstenarna. Då månen är största möjlig, ståtlig och vit med sina mörka skuggor. Då bara vissa bokstäver syns på vägskyltarna och resten täcks av snö. Då temperaturmätaren visar på aderton minusgrader och raksträckorna är kilometer långa. Då man lämnar Österbotten bakom sig och beger sig till finskare trakter. Då jag skulle ha velat ha kameran som befinner sig någonstans i Åbo på fixning.
Vemodet.
Jag plockar fram väskorna ur skrubben och börjar motvilligt vika ihop kläder. Jag öppnar skolmailen och försöker deala med lärare som vägrar tumma på mer än 10 procents frånvaro. Jag bläddrar dystert genom kalendern och stirrar ilsket på timmarna som är utp
lacerade ungefär två och tre om dagen - från måndag till fredag - nästan hela våren. Jag kastar in lite vedträn i ugnen och plockar bort ljusstakarna ur fönstret. Jag berättar att vi åker tillbaka till Jykykyk för att hämta sängarna, polisbilen och pengbörsen och för att säga hejdå åt tanterna på öppna dagiset, vårdarna på klubben, rådgivningspersonalen och jumppatanten. Jag tänker på flyttbilen som kör i väg med alla våra saker om en dryg vecka och hur jag lämnar ensam med en dator, en väska med kläder, lakan och en kastrull. Jag suckar över alla tågresor och avsked jag måste göra. Och det är den artonde maj som är dagen att kämpa för.
Illustratör sökes.
Jag har tänkt uppdatera bloggdesignen redan ett halvår, men det har bara lämnat. Nu kan jag ingenting om kodning men grundmallen tycker jag är helt okej även om den säkert kunde anpassas bättre till ipad och iphone. Jag vill också ha en ny header och har en idé i huvudet i form av en illustration. Finns det alltså någon av er som kan rita och/eller koda, så skulle jag gärna komma i kontakt med dig. (Jag bloggar fortfarande på blogg.se och har även tillgång till PRO-mallarna.)
Recepten.
taggar: minipizzor med svamp och chèvre, äppel- och plommoncobbler, stjärnanisdoftande vaniljsås
Ännu om Isbjörn och priser.
Det verkar som om många blivit överraskade över att en vinteroverall kan kosta 229 euro eller 1995 kronor. Jag tycker också det är mycket pengar - fruktansvärt mycket pengar och det har varenda en friheten att tycka.
Nu vet jag inte om det är för att vi fått dem, som det sticker folk i ögonen men folk vill gärna påpeka priset och huruvida jag skulle ha betalat den egentliga summan för dem, och jag kan inte låta bli att undra hur folk kan haka upp sig så här mycket på i just detta fall
ett ytterklädesplaggs pris. Jag menar - prisspektrat finns ju i vartenda konsumtionsval vi gör. Man kan ju köpa en Audi eller en Ford. Man kan klä sig i nya
Ewa i Walla-kläder flera gånger i veckan eller sitta i en tio år gammal
prickig blus. Man kan köpa ett hus för hundratusen och man kan köpa ett för trehundratusen. Man kan köpa en
designmöbel från designshop eller packa bilen full med platta paket från Ikea. Man kan köpa en Bugaboo Bee som sittkärra och man kan köpa en Carena som säkerligen uppfyller precis samma grundfunktion. Och man kan köpa billig norsk, frusen havslax från Citymarket eller åka till Kolebacken och köpa motsvarande inhemsk, dagsfärsk.
För bakgrunden till hur man prissätter en produkt är knappast lika enkel som att stå och välja mellan den billigare eller dyrare produkten i affären. Någon får mindre lön och någon får mer lön för att tillverka halaren. Av någon modell tillverkar man tusen halare och av en annan modell tillverkar man hundratusen halare (jämför småföretag med t.ex. Ikea). En del försöker tillämpa en ekologisk produktion medan andra inte bryr sig överhuvudtaget. En stor del av produkterna är tillverkade i Asien och en annan del produkter är tillverkade i Europa eller i till och med Finland och Norden - och det är faktorer som syns i prissättningen, för att inte tala om alla mellanhänder som ska ha sin beskärda del av kakan. Och en del företag vill förknippas med god kvalitet medan andra vill förknippas med förmånliga priser.
Sen är det konsumenten som har pengarna och utgående från sina egna val, ekonomi, kvalitéer, intressen och prioritet spenderar han eller hon sina pengar. Vissa gör av en eller annan anledning alltid det billigaste valet såsom andra börjar i den dyraste ändan.
Det dyraste och bästa jag själv äger i klädväg är jackan och byxorna från Haglöfs. Den dräkten kostade en bra bit över 400 euro och är värd varenda cent. Jag har använt den mer än något annat plagg jag äger och den håller mig både varm och torr dag ut och dag in - vilket är viktigt för mig. Därför vill jag också tro att ungarnas Isbjörnshalare är värda 229 euro. Just för tillfället befinner de sig för fjärde gången utomhus i samma halare denna dag med blidföre. Men till all lycka finns det också vinteroveraller för en bråkdel av det priset och det är väl en himla tur så att inte alla blir ruinerade.
Sex från igår.
Här är minipizzorna att dö för, och för första gången fick jag uppleva då smakerna gifte sig i munnen. Om man tycker om getost, honung och svamp då. I framtiden när jag och Anna öppnar café så ska vi bjuda på de här. Jo, receptet kommer.
Här är den nya bänkskivan. Det är lite knepigt med två låga fönster i köksinredningen, men nu frigjordes i alla fall lite arbetsyta på bänkarna.
.
Här är en gammal plåtlåda och en träask som jag köpte för 2,50 då vi var en vända till stan igår. I dessa kommer allt småskrot att hamna som jag lovat mig själv att aldrig mer samla på mig.
.
Här är en gammal, skruttig ram som jag också köpte. Den ska få hänga bara sådär någonstans.
.
Här är en äppelplommoncobbler. Varför det heter cobbler vet jag inte. Vaniljsåsen är hemgjord och smakar lakrits och den åt min far upp med sked direkt ur skålen. Det receptet kommer också.
.
Och här är det där klaffbordet från 40-talet som jag köpte under den där föreläsningen i november. Det blev lite invecklat att få hem det från Tammerfors, men nu står det stadigt där i vardagsrummet och jag tror inte jag ska göra någonting alls åt det.
So long.
Först ska vi (inte jag) skruva ihop ett soffbord, äta minipizzor med chevréost och smörstekta kantareller, tvätta ett klaffbord, torka den nya bänkskivan i köket och slänga ut julgranen. Sen kommer jag tillbaka till bloggvärlden.
Recension: Vinterhalare.
Ungarna fick ju halare från Isbjörn of Sweden i höstas och min enda förbindelse var att jag skulle skriva mina spontana tankar om dem. Och jag har väntat och väntat på att den Stora Kylan skulle infinna sig och ytterkläderna skulle komma till sin rätt men till dags dato är de andra egenskaper som halarna har testats förr. Fast det allra, allra bästa med dem, är att de är så himla enkla att klä på. Sen vi övergick till vinterhalarna tidigare i höstas, har jag
inte behövt klä på Marius och Celine
en enda gång! Det hänger inget extra tyg någonstans och de grova plastdragkedjorna glider lätt och fastnar inte i något innertyg. Det är viktmässigt väldigt lätta overaller, vilket gör att de också torkar snabbt. För vatten och smuts är ju något som de dagligen utsatts för och om det är någon detalj som varit extra tacksam för i höst, så är det det svarta, grova tyget på ben och på rumpan. Jag hade väl kanske inte tänkt att de skulle nöta dem i asfalten eller vältra sig i gyttjan men det har vi gjort nu i två månader men till all lycka syns den användningen nästan inte alls.
Andra detaljer jag tycker är toppen, är de fyra stora reflexen som finns på armar och ben. Jag hade inte haft något emot om det fanns ytterligare ett par stycken till, men jämför man till exempel med Marius bruna, murriga hösthalare (Ticket to heaven) som endast har ett frimärksstort reflex på sig, så får dessa mer än godkänt. I ärmarna finns snöstoppare och gummibandet under foten är så pass långt att man kan dra det över skon både vid hälen och vid tårna utan att vara rädd att knapparna det är fastsatt med brister.
Storleken motsvarar normal storlek bra. Marius har 104 på sin, Celine 92 och Sindre 80 på sin - samma storlekar de också har i vanliga kläder. Däremot är modellen väldigt smal, speciellt i midjan och frågan är hur halaren skulle sitta på ett stadigare och rundare barn. Huvorna är fastsatta med tryckknappar och lossnar onödigt snabbt - men å andra sidan antar jag att det är en säkerhetsaspekt som förhindrar att någon fastnar i huvan.
Hittills har Marius och Celine inte haft något mer än vanlig tröja och strumpbyxor under halaren men förhoppningsvis ska det bli fler minusgrader ännu i vinter. Däremot har de heller inte svettats, eftersom andningsförmågan är så hög. Fast mest lycklig är jag över att numera bara behöva klä ett barn.
Ett foto i timmen - en helt vanlig januaritisdag.
06:10 - Morgonstund har guld i mun. Vi hinner gnugga tår i några minuter före fyra små fötter till kommer nertrippande från vinden. Varma, gosiga barn med rufsigt hår och ögon som kisar mot lampan. Det är varmt i köket från igår men efter en liten stunds morgongos är det pang på rödbetan.
07:10 - Äntligen är det min tur att sätta mig ner med kaffekoppen och knäckebrödssmörgåsarna med fårkött, efter att ha passat med mjölkåmysliåsmögåsarågröt och påfyllningar hit och dit, torkat och bytt och tillfredsställt småfolkets behov. Med Barnkanalen på tv och klängapan i famnen läser jag bloggar och sörplar kaffe.
08:10 - Marius och Celine är ute och skidar. Det är mörkt, regnigt, vått och eländigt. Sindre sover sin första nap uppe och jag plockar undan i köket.
.
09:10 - Momma kommer och hälsar på. Thomas jobbar.
.
10:10 - Vi dricker kaffe och äter smörgåstårtrester från kalaset häromdagen. Syrran dyker upp, Thomas kommer in och det är fullt kring matbordet.
.
11:10 - Celine går och sova middagsvila. Marius far iväg med Thomas för att skicka skidor och jag går ut för att natta Sindre.
12:10 - Marius som slutat sova middag, vilar. Jag bloggar och äter gräddtårta och ser på den blå himlen som spricker upp och solstrålarna som ger träden ett gult sken i toppen. Alexandra ringer och frågar vad vi gör och vi gör ju absolut ingenting i världen och jamenvisst vill vi komma och hälsa på.
.
14:10 - På vägen möter vi ju Heidi - min själsfrände från då vi var yngre. I Jyväskylä möter man aldrig någon bara sådär. Jag bjuder in henne också.
.
15:10 - Jag vill inte tillbaka till universitetet. Jag vill vara med ungarna. Jag vill sitta vid kaffebord och äta blåbärspaj och dricka kaffe. Jag vill bygga snökojor och njuta av en stressfri tillvaro. Jag vill vakna på morgonen och undra vad vi ska hitta på idag.
.
16:10 - Dieselpriset steg ju och vi som kör trettitusen i året måste börja köra mindre. Idag drog jag mitt strå till stacken och det var ju trevligt vagnsföre i snömodden. Och Marius som har "slutat" sova middagsvila sedan en månad tillbaka, somnade liksom alla andra dagar någonstans - idag i vagnen.
.
17:10 - Broccolisoppa och oststänger och jag ska bli soppkock i mitt nästa liv.
.
18:10 Sindres rekord i steg är kanske tjugo nu. Den tyngsta åldern med de två äldre tycker jag ha varit mellan ett och två år. Nu börjar det snart igen: en massa galenskaper och påhitt, med ett huvud som saknar vett.
.
19:10 - Syskonskap må vara fascinerande. Hur mycket de än har stridit och bråkat under dagen, är de alltid bästa vänner när kvällen kommer och kan sitta sida vid sida i stolen och alla proppar man bränt under dagen faller tillbaka en efter en till sina rätta platser. Naturen har då skapat en märklig men logisk helhet.
De elaka föräldrarna.
Marius och Celine har till slut, till min stora förtret blivit introducerade i godisets värld denna jul. För att förstärka smakupplevelserna får de konfektaskarnas äckligaste bitar som ingen annan vill ha.
Erbjudanden man också får.
Hej Eva. Vill du bli månadens bloggare och få ett presentkort på SF Bio värt 150 kr? Platsen som månadens bloggare i januari är ledig så passa på att skriva ett kort inlägg om oss och skicka sedan din blogg till casinoxxx@xxx.
Gör så här:
1. Skriv ett inlägg om oss i din blogg. Desto mer ditt inlägg står ut, ju högre chans har du att bli vald.
2. Lägg in en fast länk till casinoxxx på din startsida.
3. Gilla oss på Facebook.
4. Skicka ett mail till casinoxxx@xxx med din bloggadress.
Vi kommer sedan att ta kontakt med dig inom kort.
Puffen.
Häng på här och far och spring bort energi ur benen om man bor inom behörigt avstånd! För barn under skolåldern, tillsammans med en vuxen.
Fredagar kl 9.30 - 10.15 (ny tid!), Tölby-Vikby skola (ca 12 min från Vasa/Malax), med start 13.1.2012. Kort uppvärmning, sedan redskapsbana i egen takt med teman som Mumin, skogen och Bamse. Gemensam avslutning.
Timmen är tänkt för barn i alla åldrar som är hemma på dagarna (även bebisar är välkomna).
Arrangör: Vasa gymnastikförening (www.vgf.idrott.fi)
Tillbaka till realtiden.
Hej och god fortsättning. Jag har varit lite upptagen och frånvarande de senaste dagarna, men sånt här har vi gjort:
Nyårsafton: Ja, hela dagen gick åt den där jäkla årskrönikan. Fast sen när den äntligen blev klar, var den värd all möda i världen - för allra mest gladdes jag själv åt den. Jag gick omkring i grå mjukisbyxor, en svettröja och smutsigt hår hela dagen. Thomas hade köpt fem raketer i smyg som vi smällde av före laglig tid, men vi var vrålhungriga och skulle äta tortillas med ungarna och orkade inte vänta till 18. Sen åt vi vitchokoglass när de somnat och långt före tolvslaget sov vi alla som små grisar och det var typ den skönaste dagen på hela året.
Nyårsdagen: Min mormor - eller momma som hon heter, fyllde sjuttio. Hon är världens bästa och jag får mer och mer ångest för varje år hon fyller. Hon får aldrig bli gammal och hon måste leva till hundra minst.
Vi försökte få ungarna att sova före själva kalaset, men det gick ju såklart inte. Sen åt de kakor tills det stod ut genom öronen och den ena var mer speedad än den andra och eftermiddagen var jättekul. Jag och alla andra var därför ganska trötta på kvällen.
Idag: Jag hade meddelat Caroline att vi lätt kunde befinna oss i Kristinestad klockan halv tio idag trots en timmes bilfärd. Om inte våra barn hade fått en värre knäpp i huvudet och sovit ända till HALV ÅTTA i morse! Det var så sensationellt att jag fortfarande är alldeles överväldigad och vi försenade oss därmed med en och en halv timme. Mitt garde höll sen ungefär samma styrka som snöstormen i Kristinestad, men plötsligt blev det väldigt jullikt bland trähusen på de smala gatorna när snön lade sig i drivor längs husväggarna - och kameran hade jag glömt hemma. Sen köpte vi nya pyjamasar på Halpahalli i Närpes på hemvägen före vi for direkt till pappa som hade dukat bordet med flera kilo revbensspjäll. En bra dag idag.
Och nu är jag tillbaka i realtid.
Gårdagens artikel i Vasabladet.
(Klicka på bilderna och använd förstoringsfunktionen på din egen dator för större text. Skärmdumpar från Vasabladets e-tidning.)