Vi hade änglavakt.
Det var en alldeles fantastiskt fin aprildag. Jag var sjutton, Thomas nitton. Vi hade precis avslutat våra skidsäsonger och hade en dryg månads semester från träningen då vi kunde göra vad vi vill.
Vi var påväg hem från Lappo. Vi körde Thomas vita Nissan Sunny från -93. Det var hans första bil. Det var eftermiddag, solen stod fortfarande högt och vägarna var bara. Vi hade tillbringat hela dagen i slalombackarna och trots att det var ganska blött i snön, var det alldeles underbart att nästan vara ensam i backarna och solen hade bränt årets första bränna i ansiktet. Vi hade haft en sån fin dag tillsammans.
Jag hade tyskaprov och tog fram böckerna på hemvägen. Jag satt och läste tysk grammatik och Radio Nova spelade gamla klassiker på radion i bakgrunden. Mina ögon blev så tunga, så tunga.
Plötsligt small det till. Bilen krängde och snurrade. Vi krockade med en lyktstolpe som knäcktes i tre delar, vi flög över en vägtrumma och bilen rullade runt. Sen stannade bilen äntligen efter vad som kändes som en evighet. Strax framför ett enormt klippblock.
Jag minns att det första jag sa var Lever du?
Thomas var blodig i hela ansiktet. Lyktstolpen hade slagit i sidobalken precis bredvid hans huvud. Jag skakade som en asplöv.
Vi åkte i ambulans efter varandra. Bilen låg kvar som skrot. Skidboxen hade flugit av långa vägar.
Vi var mörbultade och chockade. Thomas hade bara några skrubbsår i ansiktet och bilbältet hade knäckt mitt nyckelben.
Det gick så snabbt. Då Thomas också nickade till framför ratten. På en tiondelssekund.
Vi hade änglavakt.
Usch, vilken rysare.. Ni hade verkligen änglavakt!
Supergåshuden här på mina armar och ben nu!
Hu. ryser
Jag körde på en älg en gång. En fjolårskalv som blev lika rädd som jag och bara gjorde ett långt skrapmärke på motorhuven. Men ingen har behövt säga åt mig att ta det lugnt på älgrika vägar efter det.
Jag antar att ingen behöver säga åt er att inte köra när ni är trötta.
Oj.. jag har också nickat till och vaknat efter en halv sekund på fel sida av vägen. Ibland har man tur. <3
Tina:
Verkligen. Samtidigt som det gav ännu mer respekt för vägen och trafiken.
Linn:
Lyckligt slut iaf.
Ekorren:
I flera år var det totalt omöjligt för mig att sova bredvid den som körde. Fortfarande har jag jättesvårt för att stänga ögonen från vägen, men det har iaf hänt några gånger nu när jag varit galet trött. Måste ändå hela tiden fråga av Thomas om han är pigg och okej.
Amanda:
Det går så snabbt. Och det går så snabbt att man inte ens märker det själv.
verkligen en rysare.. Det är sånt man minns i detalj flera år tillbaka..Tur att det gick bra..
Ett ögonblick är allt som behövs. Obehagligt. Rysande. Min pappa somnade till en gång på väg hemåt efter en hel dag i slalombacken. Bilen tog tack & lov till höger & inte mot mötande trafik. På den vägkanten fanns de där förskräckliga små linjerna som skriker då hjulen tar i, de strecken gjorde precis det de skulle den gången.
Sambo är väldigt viktig att inte kompisen bredvid somnar, får då är det väldigt lätt hänt att oxå chauffören somnar.
Uj, Tänk att det där hade jag totalt glömt bort. Vilken tur ni hade.
Usch, men tur i oturen. Går så fort. Min kompis somnade i somras och de klarade sig också helt bra, bilen kanade längs vägräcket och förstördes, men de klarade sig.Men chockerande erfarenhet.Hu.
Uj,uj,UJ! Hemskt!
Min farfar var också någongång i en ordentlig krock (egentligen är det konstigt att det inte hänt fler gånger..Han var/är en USEl kusk som alltid hade gasen lite för djupt i bottnet).
Ja det är så lite det hänger på. O är det inte ens eget fel är det någon annan som plötsligt kan komma in i ens bil, därav min stora respekt för sådana där "moderna fordon" ;) och varför det är väldigt viktigt för mig att barnen sitter så tryggt de kan.
- Glöm inte att prenumerera på min blogg via Bloglovin!