Nästan allt i skolan är pararbete eller grupparbete. Det är helt okej - jag har väl egentligen inte något emot att arbeta i grupp. Däremot är jag ju ny i vår grupp. De andra hänger ihop för tredje året och jag börjar så småningom lära mig namnet på dem. Men det är jag också helt okej med, eftersom de är trevliga typer och jag känner mig välkommen och allt det där. Men så är jag den trettonde personen som oftast hamnar utanför alla par- och tremansgruppbildningarna. Det gör egentligen inte något heller, eftersom jag inte känner mig utanför på det viset. Men det tråkiga i denna visa är att jag alltid hamnar att göra mina arbeten tillsammans med andra inhoppare i vår grupp. Det är nya människor i precis varenda uppgift som jag varje gång får börja med att fråga vad de heter, vad de har för bakgrund och hur vi ska lägga upp arbetet. Det är bara så otroligt tidsödande att alltid börja från noll. Speciellt när man har andra än sig själv att fundera på.