Då jag ska titta tillbaka.

På eftermiddagen var jag och cyklade med Marius. Vilka underbara höstdagar som nu radar upp sig efter varandra.

Har man inget badkar man krypa ner i, kan man vända ett tiolitersämbar upp och ner på badrumsgolvet, sätta sig ner på plastkanten och skruva på det hetaste vattnet man tål.

Det är det här som är de tuffa småbarnsåren. Vi är där nu. Då folk frågade i februari om det inte var tungt som nyblivna trebarnsföräldrar, så kunde jag svara att det inte var överväldigande. Det är det i och för sig nu heller, men bra mycket tuffare. Då sov Sindre. Dagarna igenom. Åt lite mjölk ibland. Och sov ännu mer. Celine var inte ens ett och ett halvt. Krävande på en ettårings vis jo, men ändå rätt kravlös och mycket mindre vilja än vad jag visste skulle komma. Marius igen var en go tvååring som ännu inte sett någon trotsålder.

Inte som nu med en tvååring och treåring i kombination. De kan så mycket. Men ändå är de så beroende av oss. Alltifrån vad gäller mat, kläder, utelek. Och Sindre - han hänger efter via eluttagen, sofforna och köksskåpen. Äter papper och hobbypärlor. Ska ha mat exakt då på klockslaget. Också på natten, helst många gånger. Vi passar, sköter, betjänar och serverar dem alla. Och så bor vi i ett hus med grannar, både i vägg och under. Åttio kvadratmeter på fem personer. En trappa upp utan gård och balkong. "Stora barnen är ute och leker" säger Marius där på soffkanten när han sitter och längtansfullt tittar ut genom vardagsrumsfönstret på de större pojkarna som leker på granngården. Utomhus är de bästa vänner, Marius och Celine - inomhus strider de som hund och katt. Släktingarna bor långt borta och de flesta vänner har flyttat.

Och så försöker vi få något vettigt till stånd samtidigt. För när man är femtio så behöver man säkert massor med pengar. Jag med så gott som heltidsstudier och allt vad jag orkar hinner, och Thomas med resten. Hans återhämtning efter träningarna är inte den bästa och på kvällarna sitter han och jobbar.

Så vi försöker ta en dag i taget. Tänka att det blir lättare bara de blir äldre. Att vi snart få börja tillbringa tid i vårt hus. Att min examen trots allt närmar sig. Att vi hjälps åt och drar åt samma håll.

Däremellan sitter jag på den uppochnervända hinken. Och låter det heta vattnet rinna över mig. Då känns det åter lite lättare.

Hang in there! Jag förstår vad du menar även om antalet barn ännu bara är 1, men situationen kan bli liknande om man har mycket i övrigt som måste hinnas med, klaras av och orkas med. Av någon anledning inbillar jag mig att det ibland kan vara lättare att ha barn om man jobbar. Då har man liksom sina arbetstider och har man tur lämnar man då arbetet på jobbet när man går hem. Som student känns det ständigt närvarande. Då ska man ta det stunder man får för att studera och det ligger alltid och gnager i bakhuvudet över något seminarium, någon uppgift, tenta, böcker som ska läsas osv. Och så lägger man till gedigna fritidsaktiviteter på det. De som jobbar kanske int håller med, men så inbillar jag mig att det kan vara. Jag å min sida kanske inte borde ta på mig för mycket, men det är så lätt att säga när man vill mycket och TYCKER att man i princip borde klara det bara man är mer effektiv, planerar, strukturerar. Men visst känns det ibland som att lite och allt kommer i kläm. Det är det där hjulet som hela tiden snurrar och man aldrig kommer fram..:)
Kämpa på! Jag beundrar er så starkt och enormt för er uppfostran och alla de aktiviteter ni hinner med, med era barn. Just du är verkligen en förebild för mig, ska du veta!

Som man bäddar får man ligga.

Förstår att det är tungt med tre små barn, jag tycker att det finns tillräckligt jobb med två.

Katharina:
Angående studier och mammaledighet så är jag glad att det går att kombinera. Det känns privilegierat att få göra båda på samma gång. Fast det är oerhört stressande att alltid ha uppgifterna i bakhuvudet hela tiden - de skulle jag helst vilja lämna i skolan när jag far därifrån. Men jag försöker jobba undan vartefter och aldrig förr har jag lämnat in uppgifter över en månad före deadline ;) Tack för att du tog dig tid att skriva en lång kommentar!

Malin:
Grattis till att du hann kommentera först "som man bäddar får man ligga". Tur att jag har skön säng :)

Men du, vi började i alla fall i tid, så det är snart över!

(brukar hånskratta åt mina kaverin - de har allt det där framför sig, muahahahaha. alla vaknätter, alla förlossningar, precis allt! muahahaha)

Jag beundrar din tuffhet. Du/ni klarar det nog. Med din organisationsförmåga och energi blir du en utmärkt gymppalärare. Hoppas ni får en fortsatt fin höst och hinner njuta tillsammans hela familjen också.

Linn:
Muahahaha.

Nämen. Inte är det på det viset någon överraskning. Och inte klagar jag (för det får man ju inte göra). Det är mer ett konstaterande. Så här är det just nu. Mycket intensivt. För folk brukar ju prata om de tuffa småbarnsåren och det är det här jag tror de menar.

Mikaela:
Snart har jag nästan ett höstlov och sedan har jag ett lååångt jullov - du vet. Så det ska nog gå bra! :)

Fast för varje dag blir ju barnen lite äldre, lite fiffigare, lite mer självständiga och samtidigt blir livet lite lite lättare! Det märks ju inte precis på daglig basis, men på längre sikt kanske. Ja, ni lever mitt i det tuffaste av småbarnslivet, men det tar slut det också. Nån dag! Att ta en dag (eller bara en halv dag) i taget är det ända rätta! Kämpa på där!

Jag har som tur hittat detdär med spingning. Utan det tror jag inte jag sku ha överlevt de senaste åren. Att få springa av sig all frustration,dödstrött men endå rätt levande där i ösregnet är rätt skönt. Eller så står man en stund i duschen med tårar rinnande i takt med vattnet. Eller mumlar ett litet fult ord i smyg.
Men du är ju alltså min idol då du orkar sådär bra! Mina har ju mycket större åldersskillnad, men jag är nog inte den som smyger med att det är jäkligt tungt ibland.
Kämpa på!

Muminmamman:
..så blir man blödig och saknar sina små barn. Nänå - det ska bli skönt när de kan börja torka sig i rumpan själv, hänga upp sina kläder, bre sina egna smörgåsar osv. :)

Melli:
Och jag är sååå imponerad av dig! Jag fattar inte hur du orkar dra det där lasset själv. Du är uppe om nätterna, uppe om morgnarna och allt där emellan. Kram på dig!

Förstår inte riktigt varför det ska vara så tabu att klaga. Oberoende hur man har det så har vi alla sämre perioder/dagar och då tycker jag banne mig att man ska ha rätt att klaga också. Jag har ENDAST ett barn att ta hand om som nu är 6 månader och som kan vara nog så jobbig ibland. Det pips och gnälls så fort man ska göra någonting så då har man två val: gör det med en unge hängades under armen eller skit i allting och underhåll ungen. Men jag skulle ALDRIG byta tillbaka till ett liv utan barn!

Jag beundrar också dig eftersom du klarar av att hitta på så mycket roliga saker saker och ändå få vardagen att gå runt. Önskar att jag hann göra ens hälften av alla saker du hinner med.

Sköt om er =)

Känner så med dig, och då har vi "bara" två.

Jag fasar för när twinsen kommer till "evighetsmaskinperioden", alltså ett år och uppåt. Men nu är nu. Det njuter vi av.

Och plötsligt fattar jag (ännu mer) hur lyxigt det är att ha TWINS som SOVER från nio eller tio på kvällen till sex på morgonen och dessutom somnar om ett par timmar till, efter lite mat. I am blessed. Tack för att du får mig att förstå det.

Det ÄR tungt mellan varven när de är i den åldern, men med allt det där i backspegeln så vet jag att det ändå går så oerhört fort, och den tiden då de trots allt bråk och alla hyss, älskar mamma och pappa över allt annat i världen är ändå en tid som man aldrig får tillbaka. Så försök (fast det gör du nog) att mellan varven stanna upp i stunden och njuta av dina underbara barn!
Kram

Bitte:
Det lättar ju på vissa plan och blir tyngre på vissa. Med åldern alltså. Och så himla fint som du/ni klarar bebistvillingar, så behöver du nog inte fasa för uppassningsperioden heller. Och så borde den gå ett år snabbare då de är lika gamla ;)

Rockmom:
Jo, nog är det ju så. Och fasen så snabbt det går. Jag vet ju det. Så därför tycker jag inte alls om att känna mig så här otillräcklig med för lite tid hela tiden. Men vi kommer en dag närmare målet varje dag. (Och så glömmer man sådana saker som då man sitter vaken i natten med blödande bröstvårta då någon huggit tag med sina risgryn. Haha.)

Emilia:
Allt är ju relativt. Nog tyckte jag att saker och ting var jobbigt med bara ett barn ibland också. :) Och jag skulle aldrig någonsin vilja byta mitt liv. Barnen är mitt allt och jag har nog svårt att tänka mig att vi inte skulle fått barn för vi hade allt i den ordning man ska ha (arbetet, huset, pengarna). Det blir kanske bara lite knepigare.

Du är en stålkvinna! Jag har två barn i trotsåldern och jag skulle fullständigt gå under med en liten tultare till på det. Dessutom får jag sova till sju och studera medan barnen är på dagis. Du är superman!

Vi har också gjort tväremot vad man "ska". Och herregud vilken rumba mellan varven, men som någon sa; så ganska långt har man kommit, vi har redan hälften av barnen i skolan ;)Har många jämnåriga och äldre bekanta som NU väntar sina första. Allt har de framför sig. Hihi, utan att vara sarkastisk. Jag tror att man senare i livet glömt det jobbiga och bara saknar åren då barnen var mindre och man visste var man hade dem.

Tycker det är imponerande att orka studera med småbarn. Min hönshjärna skulle inte klara det ;) Alldeles för virrig och kaos, så som småbarnbarnslivet är :) Men du tycks klara det galant.
Sedan kommer det dagar då allt flyter på för att sedan komma dagar då allt bara är en plåga (om man får säga så ;) )

Men ni har ju ändå ngt att se framemot...huset och en egen gård på en idyllisk plats!! Blir nog bra dethär!!!

Här är det också fullt upp mellan varven med barn (trots att vi bara har två), studier och jobb. Men jag kommer nog sakna det när de blir större.

Jag brukar alltid fnissa till lite för mig själv när jag hör nyblivna tvåbarnsföräldrar som har rätt tätt mellan barnen, och som säger att de ju snart blir större, och då kommer man ju hinna med. Innan trotsåldern vet man ju inte hur det är att ha barn ;)

Jag förstår precis hur du känner det, men vi har minus hus!
Ibland rinner bägaren över även för mig, men då är det skönt att gråta en liten svätt och sen fortsätta plocka och sopa upp massa smulor från golvet!
Plus att jag brukar tänka att pengar kan man ALLTID tjäna mer av, men tiden man har med barnen när dom är små är inte för evigt. Så jag njuter (oftast ;)) av den tiden vi har just nu.

du är en stor inspirations källa för mig och jag lutar mig alltid mot din blogg när jag behöver lite extra pepp! tack!

Du skriver Eva så otroligt fint och jag är verkligen imponerad av dig. Vår Isabella är några veckor yngre än Sindre och det blir nog hela tiden mer att se efter, så jag förstår att det måste kännas tungt då man redan har en hel del att stå i med en liten på golvet. Men du klarar det galant, med din attityd och tankegång kommer du att gå långt. Årets stålkvinna - utan tvekan!
Sköt om er

Beundrar dej Eva - att ha tre barn så nära i ålder har säkert sina utmaningar.
Jag kan komma med lite tröst - här har det varit stor förändring mellan tre och fyra år. Fyraåringen har självklart sina fixa idéer och utbrott men är ändå rätt så självständig, och lättare att handskas med än treåringen.
Vill också ge Katharina rätt - för mej var det en enorm lättnad att lämna studielivet och börja jobba (även om jag inte hade barn då). Studierna är alltid, alltid med (åtminstone i bakhuvudet) men jobbet kan man (förhoppningsvis) lämna på jobbordet. Och såna jobbproblem som jag ältade förr hinner jag inte älta längre när jag väl är hemma. För med barn som pockar på min uppmärksamhet är jag helt enkelt tvungen att släppa jobbet när jag kommer hem.

Visst är det jobbigt med småbarn, men det finns dem som har det värre. En nära vän till mig väntar sitt sjätte barn om 3 månader, (alla under 5 år) och har precis blivit lämnad av sin man....då inser man att man inte ska klaga över det man själv tycker e jobbigt....

det blir annorlunda kan jag säga. vi har också 3 barn med ungefär samma årsskillnader som era, men nu e våra barn 7, 8 och 10. det blir lättare men inte mindre arbete kan jag säga:) tänker på alla läxor...

Jag beundrar dig verkligen Eva, du är så duktig och verkar ha så fina barn. Kan förstå att det känns tufft ibland då ni inte har släkten i "samma by". Fattar oftast inte hur du får det att gå ihop! Har själv en 4åring och en 2 åring och ska snart få tvillingar, tycker redan det känns väldigt kämpigt vissa dar och hur ska det inte bli sen då när tvillingarna anländer?
Men som en kvinna en gång sa till mej då jag ojjade mej över läget ch hur illa jag mådde i början av graviditeten: "-du mår väl som du förtjänar".. :/

Känner igen mej med två barn ( 2 och 1 år) en studerande och jobbande man , ett flexibelt jobb som ändå tär på krafterna plus ett till jobb som extra knäck med benefits man inte ens hinner eller orkar njuta av.. Men jag klagar inte. Vem har sagt att man skall ha allt när man är 20 bast? Hur och pengar hinner vi njuta av när vi är vuxna ! :) heja heja bara !