Vardagslunken.

Fredag är en skön dag. Dels för att jag idag bara hade hiphop medan ungarna sov sin middagsvila, men också för att vi brukar hålla fredagen totalt fri från program. I och för sig har denna vecka inte inneburit mer än en tretimmars klubbdag för Marius och Celine, men vanligtvis brukar de ägna sig åt en timme redskapsgymnastik på måndag, hänga på öppna dagiset på tisdag, redskapsjumppa på onsdag och gå i klubben på torsdag. Alla aktiviteter är förmiddagsaktiviteter, vilket betyder att brukar somna som klubbade sälar efter lunchen och sen hänger vi (de) oftast utomhus på eftermiddagen. På fredag-lördag-söndag gör vi bara sånt som faller oss in.

Och idag har vi inte gjort ett skvatt, i den bemärkelsen. Det var inte bråttom någonstans i morse, och när det i alla fall ljusnade lite var det galonbyxor med hela köret, trångt i hallen och svett under jackan före vi promenerade den välbekanta sträckan till slalombackarna. Jag stod med uppdragna axlar och kände regndropparna genom mössan samtidigt som jag gungade barn och bytte några ord med grannmamman i farten. Vi värmde gårdagens rester och hade ris på åttio kvadratmeter. Tanten under oss fick lyssna på legobitar som flög över golven och jag höll på att få nippran på barn som stoppade all mat i munnen vartefter jag hackade grönsaker till middagen. Och så åt de förrgårdagens torra bullar så det bara flög smulor ut genom munnen och så skypade vi med Norgekusinen.

Med det är den där lunken. Den där lunken som jag saknat nästan alla dagar.

Du beskriver det så bra. Hemmalivet känns tungt ibland men det ger så mycket mer!

Den där lunken är skön, när man hittar den. Ett härligt organiserat kaos på ett vis. Kanske världens tråkigaste liv enligt någon, men själv skulle jag inte byta ut det. (Bara ibland)

Amen, det är det mest passade ord jag kommer på. :)

My:
Må man bli galen ibland (eller ofta), men nog är det så kravlöst och fritt och givande i alla fall.

Åsa:
Nog kan man fundera de dagar man man tjatar livet av sig, men så prestationsfritt i alla fall. Inte bli bedömd för varje ord man skriver, för varje danssteg man tar, för varje lektion man håller, för varje sak man gör. Men allt har två sidor.

Fniss. Det finns så mycket kärlek i det där organiserade kaoset.

Och vilken härlig bild! Pricken över i:et till din text