Älska dagis.

---

Det håller jag med dej om!
Vi e mitt uppe i dagis inskolningen och gumman trivs utomordentligt med de andra barnen men älskar? Njae, vill nog att hon ska älska att vara hemma med oss :)

Kanske det mest är frågan om att föräldrarna övertygar sig själv om att barnet visst trivs och har det bra på dagis.

Jag tycker du gör jätte fint som håller alla barnen hemma och inte tar den lätta vägen och för de äldre till dagis.

Michaela:
Vad roligt OCH skönt att det går bra. Jag skulle vilja mötas av ett "nå men hej mamma, vad roligt att du kommer och hämtar mig, vad ska vi göra hemma?", men det är kanske för mycket begärt och bara existerar i min värld hahaha :)

Åsa:
Jag är nog för egoistiskt för dagis;) Nej, skämt åsido. Men jag tror på det jag gör, jag trivs och barnen trivs. Jag kunde absolut göra det lättare för mig, men då skulle jag inte tyckt att det skulle ha varit rättvist att 'skaffa' tre täta barn. Men jag ser nog det hellre som en utmaning än en börda - även om alla dagar inte är jätteroliga...

Jag hör till dem som brukar säga att mitt barn "ääälskar dagis" ;). Men det är bara för att jag är så superglad att han tycker så mycket om det - självklart vill jag ju, samt vet att han äääälskar att vara hemma också. I början kändes det lite underligt då sonen bara vinka "hejdå" och sprang å lekte då jag förde honom dit, å ville sen bara fortsätta leka då jag skulle hämta honom - jag kommenterade nog själv också då med ett häpet skratt att "vah, e dagis bättre än hemmet" ;)
Men nu vet jag ju att det är underbart för barn att leka, å på dagis får han ju leka mer än hemma (där mamma också måste diska och städa och inte bara leka) så därför...

Men jo, jag säger att sonen "äääälskar" dagis för jag är SÅ glad att det finns ett ställe där han stormtrivs, utanför hemmet :)

Men visst kan det väl vara så, att ungarna älskar dagis? Jag älskade dagis när jag var liten även om jag älskade att vara hemma också. För mig ligger det ingen värdering i det, att jag skulle känna att vi har det så tråkigt och hemskt hemma bara för att ungarna trivs någon annanstans också.

Jag har också turen att mina ungar glatt vinkar av mig när jag lämnar dem på dagis och lika glatt hälsar de på mig när det är dags att gå hem. Det har sällan varit sura miner vid varken hämtning eller lämning, så jag är nöjd och glad!

Kanske kan de älska dagis. Kanske är det älskaskrytet som stör mig. Eller så är det kanske bara jag som är konstig ;)

Jag vill gärna kommentera Åsa, som säger att den som har äldre barnen på dagis tar den lättare vägen. Det skär i hjärtat att höra att någon tycker så. Vi har storebror hos dagmamma, medan jag är hemma med lillasyster. Enbart för att hålla kvar hans plats och slippa enklare undan när vi bara behöver ansöka om en plats till hösten. För dagisplatser finns det inte tillräckligt av där vi bor.
Jag vill så gärna vara hemma med båda barnen och mitt hjärta gråter när det inte går ihop ekonomiskt utan jag är tvungen att jobba.

Fast jag undrar vad man gör hemma hos dem som säger att barnen skulle vilja gå på dagis varje dag. För inte kan väl dagis vara det enda existerande?

Johanna:
Det är verkligen dumt att systemet är sådant att man inte har möjlighet att fullfölja sin vilja och göra egna val! Men visst finns det sanning i Åsas påstående också.

Tänk vad olika man kan tolka saker och ting! :) Ser jag att någon skriver att deras unge älskar dagis tänker jag bara "åh vad kul!" och tänker inte alls att "jaha, nu skryter hon" eller "jaja, det där är bara något du intalar dig" Men så har jag ju också en positiv erfarenhet av dagis och tycker som sagt inte att det ligger någon konflikt mellan att älska dagis/älska att vara hemma.

För mig är det mer ett konstaterande att den familjen väljer att vara hemma flera år med barnen och den andra familjen väljer att ha barnen på dagis och att alla gör som de vill. Skriver någon att de har haft en jättebra dag hemma med sina barn så tar inte jag det som skryt eller indirekt kritik för att jag har mina barn på dagis :)

Jag är så glad att du tycker igen! Och jag är helt inne på samma tankar som dig.

Vi har äldre barnet på dagis och yngre hemma. Det har varit det mest fungerande systemet för oss. Inte för att komma lättare undan, eller jo - självklart därför. Varför ljuga? Men inte "lättare undan" i den meningen att man bara slöar och slappar, utan för att jag visste redan tidigt att jag inte är en sådan person som orkar försöka balansera två barn under 2 år - under de tider de var hemma samtidigt då de var yngre (då äldre var sjukt eller då vi höll honom hemma i början för att bli van med bebisen) var jag deppad/utsliten/inte mig själv och nära depression.
Äldre barnet klättrar dessutom alltid längs väggarna då han inte får vara på dagis och springa av sig - även om jag är ute med barnen 2 ggr/dag.
Så jag slappar bara inte - äldre barnet mår bäst av att få vara på dagis och leka och den yngre får den uppmärksamhet och vård/skötsel som en bebis skall få även om han/hon är nr 2.

Du är klok du Eva.
Jag har också stört mig lite på det där äääälskar. Tror det finns en del projicering i det där som man säger på psykologspråket. Och att barnet gråter och protesterar när man hämtar är helt enkelt första tecknet på separation. Barnet är förbannat för att man lämnat det och tar ut sin ilska på föräldern och "vill inte" gå hem. Jag gjorde likadant när jag var liten.
Sen krävs det ju en del effort att ha barnen hemma. Man måste ut, ut, ut. Du ska veta att det finns få föräldrar som är så otroligt icke-lata och duktiga på att aktivera barn som du är. Du sannerligen ett föredömme!!

Michaela:
Snart sticker nog någon mig med kniven i ryggen;)

Tove:
Sen tycker jag det är en styrka att säga som du. Som inte som t.ex. i en blogg jag läser, för att mamman skulle ha möjlighet att träna, luncha med vänner, gå på diverse 'events' medan dryga ettåringen skulle få pedagogisk verksamhet.

(Fast nu har vi redan spårat från inlägget...)

Vi har inte kommit så långt att vi lämnar vår lilla ensam på dagis ännu men visst fantiserar jag om att hon kommer springande och kastar sej kring halsen på mej och ropar : Mamma, Mammaaaaaa, när jag hämtar henne :)
Å så är det ju nog så, att har ett barn vant sej vid dagis så ska man nog inte hålla det hemma varje dag när de får ett syskon. Då må det nu vara att man "håller" sin dagisplats på det viset men som det är med era barn, Eva, du kan ju inte heller hålla dom inomhus när dom vant sej att få vara ute många timmar varje dag. Det är nog samma vanor där som med mat,sov och dylika rutiner, tror jag :)

Jag kan ärligt säga att min son har det bättre på dagis än hemma med mig (han är två år). Jag är ingen bra hemmamamma, jag blir uttråkad och irriterad om jag är "bara" hemma långa tider. Så om jag var hemma med sonen skulle han få leva med en ganska sur och ledsen mamma. Nu har han istället en mamma som är rätt så glad och som orkar hitta på saker den tid vi är tillsammans. Och han trivs bra på dagiset, gråter varken på morgonen eller på eftermiddagen. Om han älskar dagis vet jag inte, men hur skulle det vara bort från mig om han gjorde det? Han kan ju älska både dagis och hemma.

Jag tycker inte att det finns något universellt sätt som är rätt då det kommer till dagis, varje familj borde få göra så som de tycker passar dem. Helst utan att någon annan ska komma och peka finger och säga att barnen far illa av det val som familjen gjort.

dagis hit och dagis dit ;-), Här ääääälskar vi lekparken, alltså verksamheten lekpark som leds av ledare :-)Nu så missade Alvin parken iom Lovas sjukdom och han ville inet ens vara där då han ville va med oss och har sedan varit hemma mesta dels och gjort annat men tanken är att han skall gå till hösten och sedan 1 vårtermin. (tankar bara...här vågar man ju inte planera som livet kör med en)

Tänk 3 timmar utomhuslek i ur och skur och ungarna är nöjda och glada då de kommer hem :-)Tycker också stämningen blir mysig i parklek. OM man nu hittar rätt park och rätt personer som leder.
dagis tycker jag är bra just då de kommer i 5-6 årsåldern och skall börja ha Mulleskog och lite "skola" osv :-)

" Eller så är det kanske bara jag som är konstig?"

Haha, det tror jag inte. Men av egen erfarenhet kan jag ju säga att man började se hela denhär "dagisgrejen" med helt andra ögon, när sina egna barn börjar där. Innan tyckte jag både si och så om allt vad dagis hette. ..men man börjar som förstå det på ett helt annat sätt när man väl är där! :)

Vårt äldsta barn har varit på dagis sen han var ett år och har vad jag sett mått bra av det, han är social kille som gillar att leka med barn och vuxna i olika åldrar. Vi jobbade ju båda full tid redan då, sen kom vår lilla flicka som var tvungen att börja nu redan när hon är 10 månader på dagis för att vi är tvungna att jobba full tid båda två för ekonomins skull. Nu hade hon lyxen att få komma till samma dagis som sin storebror. Jag hade medan jag var hemma barn nummer 1 på dagis ca 50% ibland mer ibland mindre berodde på. Och det var JAG själv med familj som valde det. Han ville till dagis vissa dagar och andra inte, ville han inte fick han vara hemma imte mera med det. Men som en del tidigare påpekat, så spelar det väl ingen roll hur man väljer bara man själv känner att det är ok och funkar för just oss som familj! Varför skulle det ena vara sämre än det andra? Vem säger att ett barn som får vara hemma hela tiden har det automatiskt bättre än den som är på dagis? För vissa barn med sämrre hemförhållanden är kanske just dagis deras räddning! Någon som tänkt ur den synvinkeln? För oavsett om vi vill det eller inte finns det barn i vårat samhälle som far illa i sina egna hem.
Vart jag egentligen ville komma är att alla sätt är bra utom dom dåliga heter det ju. Inget rätt och inget fel.
Ingen utifrån kan ju sätta sig in i ens egna familj med vad som funkar och inte funkar. Visst skulle jag gärna vara mera hemma med mina barn än vad jag är, det kan jag inte sticka under stol med. Men jag försöker kompensera det med att strunta i att vika tvätt eller dammsuga när jag är hemma och ger min tid till mina barn istället och tar alla måsten en annan gång istället.

Jag tycker du gör alldeles rätt som är hemma med barnen. Även jag är hemma med en 3 åring och en 1.5 åring. De trivs bra hemma och är framför allt mindre sjuk. Syskonen leker med varandra. Man skaffar ju inte barn för att andra skall sköta. De hinner nog till dagis och andra kompisar.

Fattar din point. Man kan väl inte ÄLSKA dagis, men jag tror att man inte ska stirra sig blind på ordet "älska". Det används ju ganska frikostigt. T.ex. "jag älskar glass". Inte ÄLSKAR man väl en glass heller? Undrar sen varför du ens funderar på det?

I övrigt tycker jag att tävlingen är lika överdriven när det gäller motsatsen. Har också reagerat när jag läst bloggar om ämnet, att man försöker övertyga de andra om att det JAG gör är just det bästa. Vem som är den duktigaste och mest perfekta mamman. Säger som jag hörde en annan mamma säga; det är ett folkhälsoproblem. Hur man än gör så känner många att de gör sämre än alla andra.

Jag har min stora unge på dagis! Och det är så jävla skönt! För mig alltså ;)
Han tycker det är superkul och bråkar ibland när det är dags att gå hem. Fast han saknar det aldrig när han är hemma.

Jag har ju en liten hemma också, och jag har absolut tagit den enklaste vägen! Han går på nattis i vanliga fall pga mina arbetstider men nu går han ju dagtid. Han har garantiplats åter till hösten så om han skulle vara hemma skulle ju egentligen kvitta lika.

Men jag 1, vill spendera tid med lillebror utan att storebror tar upp all plats - för ja, det gör han. 2, jag slipper omskolning (för det behövs nog efter 17 månader hemma) 3, jag kan sova när Vilgot sover middag på dagen - wiho (min 3 åring har inte sovit dagtid på över ett halvår), 4, jag hinner sånt jag annars inte hinner. 5, han får stimulans jag inte alltid orkar ge, han får kompisar (han är i kompisåldern, så kuuul!) 6, jag får träffa vuxna människor som kan ge mig pedagogiska tips (förskolefröknar is the shit!), råd, lärdom...

Ja, listan kan göras lång. Så Teodor kanske inte äääälskar dagis, men jag gör det bannemig! And I am not ashamed to say it! :D

Dessutom tror jag att han kommer ha lättare för att slappna av på kvällarna där om han känner en trygghet till sin förskola. Och är han avslappnad så kanske Vilgot, mesen, också blir det.

Men hade han inte redan gått på förskolan i ett år innan jag fick tvåan, så skulle jag haft honom hemma tror jag. Men i min värld (trött och sliten-världen) så hade det nog mest blivit kvantitetstid istället för kvalitétstid då. Nu kan jag liksom älska honom lite extra mycket när han är hemma ;)

(Och nej, det här har ingenting med att jag är ensamstående att göra. Jag hade och HAR resonerat på samma sätt även om jag haft en pappa här)

Å tänk om det skulle finnas lekparker där vi bor...
Va glada ni som är förunnat dom :)

Det finns säkert lika många åsikter om detta som det finns läsare. De som påstår att barnen älskar dagis har nog säkert rätt i sin sak i den mening att de trivs bra på dagis/hos dagmamma. Visst är det skönt som förälder att känna att barnet trivs där hela dagarna när man själv är på jobb, då kan man bättre koncentrera sig också. För mig är det otänkbart att ha äldre barn på dagis när man själv är hemma, inte minst är det ju en ekonomisk fråga. 250 e i månaden för full dagisplats är en hel del pengar i mina ögon. Vår dotter lämnar hemma fr.o.m maj när jag blir mammaledig, hon hinner då bli fyra år. Att hon borde fortsätta för att få tillräcklig stimulans har jag svårt att ta till mig. Det var dock bara min åsikt. Ha en fortsatt bra vår!!

Konstigt nog så var väldigt många barn hemma till och med 6 år på den tiden då jag var liten. Och det gick hur bra som helst och folk har det blivit av oss. Då kunde nog en mamma klara av många små ensam men nu hör det många gånger till att det äldre barnet skall fortsätta i dagvård även om det får ett yngre syskon och någon av föräldrarna är hemma. Känner sig då inte detta barn undanskuffat när det "nya" barnet får vara hemma tro...
Jag tror att det kan finnas ett samband med att barn som är i dagvård får lekar och program serverat för sig och detta med att många av dagens barn inte klarar av att hitta på lekar på egen hand.

På tal om dagis och hemma - vi fick nu fixat en skötkompis åt fyraåringen hit hem till hösten :) Det gick förvånansvärt lätt!

Nu fortsätter han dock på dagis ännu tre dagar i veckan ca 6 timmar per dag tills sommaren, för ensam med mig och lillasyster blir han nog uttråkad ändå. Och även om jag försöker leva upp till den perfekta mammarollen så är jag urled efter några dagar hemma ensam med båda. Så nu är jag istället en mer engagerad mamma då han är hemma.

Mikaela Oj, vad dyrt med 250 euro! Men då är det en plats på 40 tim/vecka antar jag? Jag betalar (omvandlat från sv kronor för jämförelsens skull) 39 euro /månad. Men det är ju för 15 tim/vecka.

Äh, det är ju det här som är så frustrerande då man en gång tycker till om något (som tyckarna tycker att de mysiga mammabloggarna saknar), så hinner man helt enkelt delta i diskussionen själv. Ska se om jag hinner kommentera lite ikväll.

(Även om det alltid på något underligt vänster styr in på huruvida det är ok att ha äldre syskonet på dagis om man själv är hemma. Skumt ;) )

Jag tycker de e lite konstit att folk "skaffar" barn om de inte "årkar" ta hand om dem själv.
Tycker de e självklart att man sätter sina barn på dagis om båda jobbar, men om man ändå är hemma med ett barn tycker jag de e fel att sätta den andra på dagis bara för att underlätta för sig sjölv.

som Tove skrev "för att jag visste redan tidigt att jag inte är en sådan person som orkar försöka balansera två barn under 2 år"

varför "skaffar man 2 barn under 2 år om man vet att man inte orkar? det går inte ihop i min lilla hjärna iaf.

Sen tycker jag inte att man alltid kan avfärda det med alla får göra som det tycker det passar dem bäst. Jovisst, men dagvården betalas med skattepengar och därför tycker jag också att man får diskutera det. Här sliter jag häcken av mig med tre barn hemma för minsta möjliga mammapenning, medan andra KAN sitta och sippra latte med många hundralappar mer i månaden medan syskonen är på dagis och andra föräldrar dessutom sitter och väntar på att dagisplatser ska bli lediga. Därför tycker jag att man har rätt att diskutera också.

Det finns så många olika sätt att se på saken. Man kan se det som att barn nummer ett känner sig bortstött för att det inte "får" vara hemma om det är på dagis, medan barn nummer två behöver den där ensamtiden med mamma om barn nummer ett är hemma. Ja, och så vidare i all oändlighet.

Jag tycker att det är vanligare att hemma mammor (nu inte menat som kritik mot Eva i synnerhet utan hemmamammor i allmänhet) tycker att vi dagismammor är konstiga än tvärtom. Vi som har valt att ha våra barn på förskola är ofta de som får lov att känna oss lite "sämre" än de andra.

Jag tänker aldrig att någon är sämre mamma bara för att de har barnet på dagis. Aldrig.

Däremot kan jag undra varför man per automatik antar att man inte orkar/kan stimulera/och engagera/sysselsätta en 2-3-4-åring. Att man utgår från det utan att i de flesta fall ens provat.

Ja vår son HATADE att gå i dagis då han började där som 5. Då var det dock inte av egoistiska skäl han tvingades dit utan för att vänja sig vid barn och dagisrytm inför förskolan, tyvärr vande han sig dock inte.(Vi betalade faktist inte nåt för dagiset då vi har så låga inkomster..)Ännu nu som 7 är det bråk var jäkla morgon då han ska till förskolan.:(
Mellansonen har vid årsskiftet börjat i klubb, 2 1/2 timme i veckan,hoppas på någon dag till på hösten då han är 4.Den går på finska och han stortrivs, just nu räcker det dock bra med en dag i veckan.

Kan ju tillägga att jag jobbade på dagis 1 år innan första barnet föddes,en stor orsak till att varför jag hellst inte sätter barnen dit innan de kan prata och berätta hur de har det där och verkligen redan är i den åldern att de "behöver" och orkar med mer stimulans.Det är ju himla stressigt och hössligt på de flesta ställen och individerna hinner inte ses eller ägnas den tid som sku behövas ibland!

Fast jag underhåller ju Teodor (3½) fredag,lördag,söndag,måndag plus tisdag,onsdag,torsdag innan och efter 9-14. Så jag vet ju att jag kan. Jag tvivlar inte på det. Och jag gör det ju dessutom oftast helt själv eftersom jag är ensam med barnen 24/7. För mig (kan ju bara tala för mig själv) så handlar det mer om den där gyllene avlastningen som jag anser att jag förtjänar och behöver. Jag alltså, ego. Jag tycker att det är härligt att under 15 timmar i veckan inte få mina öron sönderpratade och under 15 timmar inte behöva ha hökande ögon både framåt och bakåt.

Men om han hade bett om (vilket han faktiskt har några gånger) att få stanna hemma, så får han ju det, såklart. Eftersom jag har möjligheten, kunskapen och viljan (han är ju ändå mitt barn!).

Angående det där med att skattepengarna betalar förskolan, så betalar ju ändå jag 3 % av min inkomst (vilken inte är hög i dagsläget men det blir väl uppemot 1500 kr för bägge barnen sedan när jag börjat jobba igen), och jag betalar för att ha honom där dessa tre dagar i veckan. Även om det inte är så mycket, och skattepengarna säkert betalar mer.

Inlägg där föräldrar skriver att deras barn ääälskar dagis kan vara småroliga. Även detta.

Även om du säger att du inte tycker att de som har barn på dagis är en sämre mamma så är det nog lite så mellan raderna man kan läsa. Tyvärr.

Jag hör till de föräldrar som har barn som äääälskar sitt dagis OCH att vara hemma med mig! Jag är lärare, jag vet och kan nog uppfostra och se till att de får den stimulans och utveckling som de behöver hemma. Samtidigt som jag vet att även personalen på dagis kan det och att det ena inte utesluter det andra. Barnen är glada då jag lämnar och när jag kommer. På morgonen rusar de in och på eftermiddagen rusar de emot mig. Vad är problemet då?

Varför kan man inte få ha roligt på båda ställen? Sen så finns det säkert dagar som är roligare både hemma och dagar som säkert är roligare på dagis.

En viktig sak att minnas är också att utbudet på aktiviteter, parker och dylikt varierar OERHÖRT var du bor!!! Att köra tiotals kilometer varje dag för att få ett barn som sällskap är inte så kul. Ej heller att dag ut och dag in stå ensam på gården hemma och gunga samma gunga fram och tillbaka. Ni har turen att bo i kanske en av Finlands mest barnvänliga städer. Det är dock lååångt ifrån verkligheten.

Diskussioner om barn och daghem blir ofta väldigt känsliga och irriterande pga. att vi alla har olika erfarenheter och livsstilar och livssyner. Förr var det vanligt att barnen var hemma till 5-6-års ålder medan det nuförtiden blir allt vanligare att 10 månaders babyn börjar sin daghemskarriär. Det vi själva upplevt som positivt då vi var barn vill vi gärna föra vidare till våra egna barn, t.ex. möjligheten att ha en hemmamamma. Det sägs att den tid som barnet är på daghem ses som barnets arbetsdag, alltså precis som för en vuxen. Hemma är alltid hemma, det vet vi ju. Jag funderar på om föräldrar tänker på hur snabbt tiden går före skolåldern och hur mycket de går miste om av barnets utveckling då barnet tillbringar mycket tid på daghem. Livet blir ju inte alltid som planerat, och det skall det ju inte bli heller, men jag tror och hoppas att alla försöker göra det bästa av den situation man för tillfället är i.

Om det är mig du syftar på när du säger att man inte kan avfärda saken med att folk får göra som de vill, så kan jag ju tillägga att jag snackar om familjer där ingen är hemma med ett syskon, och jo -där tycker jag att det är upp till varje familj!

Jag snackar alltså inte om föräldralediga som lämnar ett barn på dagis och sen drar med det andra på en lång fika på stan, det kräver ju en helt ny diskussion ;) Och självklart är detta ett ämne som får och ska diskuteras, jag trodde dock att diskussionen i detta inlägg var hurvida barn kan älska dagis eller inte ;) Och där hävdar jag fortfarande att jo, de kan de. Och tur är väl det?!

Jag håller helt med dej! Och jag har funderat på samma sak - varför utgår man från att man inte kan stimulera sitt barn hemma?

(Och att ha storasyskon på dagis så länge mamman är hemma med småsyskon tycker jag inte är okej. "Skaffar" man barn ska man ta hand om dem själv också bara möjligheten finns. Men det verkar oftast handla om vilja - eller brist på vilja.)

Zebran:
Jo, det spårade från ämnet för läääänge sen och jag hade verkligen inte tänkt börja diskutera föräldraledighet och syskonskap - för det har vi diskuterat så många gånger här redan och det är jag trött på.

---
Och jag är inte dummare än att jag förstår att en unge inte kan lämnas hemma NÄR FÖRÄLDRARNA jobbar, och jag förstår att FOLK MÅSTE jobba - det är ju det som är hela idén med dagis.

Sanna:
Som sagt sitter jag inte och bedömer föräldraskap utgående från var föräldrarna har sitt/sina barn. Jag sitter t.ex. och förhåller mig oerhört neutralt till dig och din kommentar, för såvitt jag vet så känner jag varken dig eller din livssituation. Och ja, vi har ett enormt utbud här. Fast hittills i mars månad så har vi t.ex. inte varit en enda gång till ÖD och sammanlagt tre gånger på redskapsjumppa som enda ordnade aktiviteter. Resten av tiden har vi tillbringat på tre(fyr)manhand - och bra har det gått också.

Jag tror att det blir debatt riktad mot just föräldraledighet med barn hemma vs förskola just för att motståndarlagen är så starka. Vi tror stenhårt på att vårat eget sätt är rätt eftersom vi måste tro det. Man vill ju inte att ens barn ska må dåligt, så man måste vara övertygad om att det sätt man gör saker på är det rätta. Det man måste komma ihåg (och som är svårt att komma ihåg) är ju att alla rätt är olika rätt och att det som funkar för den ena inte funkar för den andra. Det kan vara oändligt som ligger bakom, de exakta orsakerna till varför man gjort de val man gjort vet ju bara upphovsrättsmannen.

Det var nåt mer jag skulle skriva men det blev blackout i min hjärna nu.

Jo just det, ganska OT, men: Jag jobbade arslet av mig när jag var gravid med Vilgot, en vecka jobbade jag hela 60 timmar obekväm arbetstid som höggravid och trodde att jag skulle föda på kuppen. Jag födde honom två dagar efter att jag slutat jobba för att gå på föräldraledighet. Detta intensiva jobbande gjorde jag just för att få en hög föräldrapeng och kunna unna mig lite emellanåt när jag så fick bebisen. Lika gjorde jag när Teodor låg i magen.

Nu har ju inte alla den möjligheten (studier, ofrivillig arbetslöshet, sjukskrivning osv osv) men jag hade möjligheten och jag kämpade som en idiot trots kraftiga sammandragningar (jobbar på lager/ i kassa, på golvet i butik och lyfter i genomsnitt 6 ton om dagen) för att jag skulle ha råd att ha T på förskolan 15 timmar per vecka, för att unna mig lite lyx och flärd och den där långfikan på stan ibland med endast en unge på armen. Jag har ju knappast såpass bra ställt att jag kan unna mig obegränsat av det jag vill ha, men lite kan jag sitta och slappa och dricka latte och tycka att det är skönt att känna mig ledig (för så känner jag mig när jag bara har ett barn att ta hand om).

Fan vad jag terror-kommenterar men jag har eldat upp mig här!

Elsa:
Haha, njut du av din föräldraledighet med gott samvete och drick lite latte för mig också;) Nånä, tack för ditt engagemang du för fram - du har många bra pointer!

Oj, det har trillat in så många kommentarer att jag inte orkar läsa igenom alla... I alla fall, i risk för att upprepa någon annans åsikt...
Är själv förskollärare och småbarnsmamma och jag förstår inte alls det provocerande med att "älska dagis". Min son som är två och ett halvt gick på förskola i fyra månader i höstas. Och ja- han älskade det. Som mest var han där elva dagar per månad, vilket inte är särskilt mycket. Han trivdes som fisken i vattnet med de vuxna, och också med de andra barnen. Fortfarande, fyra månader efter han slutat pratar han nästan dagligen om sina pedagoger. Och ja, han säger att han älskar dem också... Det är inte särskilt konstigt, eftersom att personalen på förskolan ofta är de första utomstående som barnen för en djup kontakt med...

Nu är sonen plötsligt storebror och nej, jag skulle aldrig drömma om att ha honom kvar på förskolan. Naturligtvis är han hemma med oss. Inte för att han inte älskade förskolan, utan för att jag vet att han naturligtvis älskar sin familj mer. Och hur mycket han än utvecklades under dessa månader så vet jag att jag kan ge honom allt han behöver hemma med mig, sin pappa och lillasyster.

Om ungefär ett och ett halvt år är det dock dags igen. Och när den dagen kommer, då jag måste vinka hej då i förskolans hall så hoppas jag faktiskt att de älskar sitt "dagis"...

Diskussionen for ju in på lite andra spår, men har med intresse läst alla kommentarer.

Vill bara säga åt dig Eva att jag tycker att det är bra att du har en stor blogg och visar att det går bra att ha alla sina barn hemma. Det blir väl så lätt att man gör som andra gör för att man tror att det är så det ska vara och att det är bäst för alla.

Intressant diskussion det här. Hade inte tänkt kommentera men kan inte hålla inne med mina åsikter längre :) Ja, det bör väl påpekas kanske att jag INTE har några egna barn!

Jag tror att de flesta föräldrar skulle välja att ha sina barn hemma så länge som möjligt om det fanns möjlighet! Men tyvärr så e de så i dagens samhälle att det inte fungerar ekonomiskt (eller andra skäl).

Sedan tycker även jag att om man har ett barn på 2-3 år och det får ett syskon att detta barn kan vara hemma, en 2 åring är inte i så stort behov av socialt umgänge å speciellt inte 5 gånger i veckan. När barnet sedan blir 5-6 år så kanske de har mera behov av att leka med andra barn, men är man då själv hemma med ett litet syskon så kanske man inte behöver ha barnet på dagis från kl 7 på morgonen till 5 på kvällen. Ett par timmar räcker gott och väl enligt mig.

Å jag vet att det är lätt att sitta och säga vad man tycker då man inte är i denna situation, vem vet kanske jag en vacker dag får äta upp mina ord, men jag hoppas INNERLIGT att om jag får barn i tät följd att jag håller alla hemma när jag själv är hemma!

Men som det har kommenterats tidigare här, alla har vi olika åsikter om vad som är "rätt" och "fel", å så länge det känns rätt för en själv så är väl det huvudsaken. För min del får dessa småttingar gärna komma till dagis, de är i en underbar ålder när dom är mellan 1-2 år, de lär sig någonting nytt hela tiden å det är underbart att få följa deras utveckling! :)

Jag efterlyste mera ärliga åsikter o icke-strömlinjeformade inlägg på bloggen hos Linn för ett tag sen...Tack Eva! Håller med dej angående dagis! Vardagen hemma med barnen e inte alltid så välplanerad o sprängfylld med pedagogiska aktivitet som på dagis. Just därför tror jag att de barn som är på dagis blir beroende av denna höga stimulans-nivå. Att hela tiden ha kompisar, massor av färdigplanerade aktiviteter osv. De blir mera oroliga o kan inte leka enkla lekar som våra barn som varit hemma o fått vänta på sin tur medan mamma skött småsyskon o städat, diskat, osv.

Oj vilken debatt du skapade!! :) Och nu tänker jag lägga mig i... ;)

Jag vet ärligt talat inte om jag skulle kalla förskola (dagis) "den lätta vägen". För ärligt talat, nog är man halvt genomsvett när man väl lyckats krångla på kläder och styra dit två illbattingar i tid... lämnat den ena och sen styra kosan hemåt igen för att sedan göra om proceduren några timmar senare... då hade det verkligen varit lättare att stanna hemma, inga tider att passa, komma och gå som man vill och ta dagen som den kommer! ;)

Jag hade Henry hemma första halvåret efter att lillebror Charlie fötts och det är inget jag ångrar eller vill ha ogjort. Men sen kände vi liksom lite, att det var dags helt enkelt. Inte för att jag tror att han hade haft tråkigare/fått leka mindre eller utvecklats sämre om han hade varit hemma, men jag kan nog inte heller blunda för att det skedde enorma steg utvecklingsmässigt (främst talet) hos Henry på mycket kort tid efter han börjat förskolan.
Visst har det gått upp och ner, och det har varit dagar han inte vill gå dit, och dagar han inte heller vill gå hem. Men som det är nu så är det perfekt. Han gillar det lagom mycket och blir glad både när han kommer dit och glad när han får gå hem. Sen tycker jag att 15 timmar/vecka är alldeles lagom mycket, hade absolut inte velat ha mer, utan vi har ändå gott om tid att vara med varandra och hitta på saker utöver förskoletiden.

Sen hade jag varit lycklig om vi hade kunnat göra som min mamma gjorde när vi var små, hon var hemmafru tills jag var ca 8 år. Det var toppen! Men "på den tiden" var det ju ovanligt om någon gick på dagis istället, och nästan något fult! Nu önskar jag att vi hade haft den ekonomiska möjligheten, att göra så, eller kanske bara 15 timmar som Henry går nu, men tyvärr är det ju inte så.

Det tråkiga är bara att mammor idag, tror att de "måste" ha barnen på förskolan, för att det är för tråkigt hemma, eller för att mammorna inte kan roa sina barn tillräckligt själva när det just precis fått ett yngre syskon. Det är lite som att de nervärderar sig själva.

Vi vill uppfostra våra barn själva! Barn har idag blivit som en accesoar. Tar på fina kläder, kör i en fin vagn osv, för att sedan den mesta av tiden lämnas bort till andra. Det vill inte vi vara med på, därför inget dagis. Bara för att barnet älskar något behöver inte det betyda att det är det bästa för dem. De älskar godis, men det betyder inte att det är smart att bara äta godis!
Älskar att ha mina barn runt mig!!

Jennies kommentar säger allt! Jag tror inte heller ett litet barn vet vad älska betyder. Det är nog förälderns tolkning av det hela... Självklart kan ett barn gilla att gå på dagis, men... Tror inte att små barn behöver en massa styrd och ordnad verksamhet. Idag har vi så bråttom med våra barn in i t.ex. idrottslig verksamhet. Det är ju oftast inte heller det lilla barnet som själv väljer vad det vill göra. Med sunt bondförnuft kommer man långt! Förr i världen hade folk tio ungar hemma i en liten stuga och ALLT skulle mamman och pappan göra "för hand", dvs. inga tvättmaskiner, telefoner, datorer, bilar mm. Hur fixade dom det?! Man måste ibland sätta saker i perspektiv... Och ordet kvalitétstid gör mig spyfärdig... Ännu ett påhitt för att döva sitt dåliga samvete. "Det enda vi alla har exakt lika mycket av, är tid." Sen är det upp till var och en att avgöra vad man gör med tiden!

Vilken spännande diskussion som växte fram, även om jag tror att vi gör varandra en björntjänst genom att diskutera vad som är rätt eller fel. Jag tror att de flesta av oss gör så gott vi kan - utifrån hur vår egen vardag ser ut. Vi ska inte behöva försvara oss gentemot varandra.

Tack än en gång Eva för en spännande blogg! Du inspirerar till tusen! Jag önskar att också min kommun kunde erbjuda samma aktiviteter för barnen som din verkar göra - inte bara den sociala biten utan även den fysiska, såsom redskapsgympan. Men vem vet - den kanske kan bli verklighet även här! :)

Jag blandar mig nu ännu också i denhär diskussionen, efterrsom jag är för dagis om barnet trivs där. Just nu trivs ju vår fyra-åring lite sämre och då behöver han inte gå. Men dom få dagar han varit på sistone så säger han ändå att det var roligt sen efteråt. Och sen tycker jag att det är lite fräckt att säga att mammor inte skulle få dricka latte och gå på mammalunch, för alla behöver lite vilostunder ibland. Precis som toppidrottare behöver vilodagar för att utvecklas och bli bättre. Och alla har ju inte mor- och farföräldrar nära som kan hjälpa då. Eller ens kompisar som går ut med ens barn då man mest behöver, som du idag ;) Roligt att du startade debatt, ha det bra!

Som barnträdgårdslärare kan jag bara hålla med dig Eva. Ha barnen hemma så länge möjlighet finns. Du kommer aldrig ångra dig för att du var hemma med barnen när de var små, och barnen kommer växa till självständiga och trygga individer. Mamma och pappa kan aldrig ersätta dagis hur pedagogiska och "proffsiga" vi än må vara på dagis...

Annika! Till 100% håller jag med!Har aldrig ännu träffat på en barnträdgårslärare som säger tvärtom!
Ett barn under tre behöver ingen annan än sina föräldrar.
Det pratas jämt o ständigt om föräldrars RÄTT men var är barnets RÄTT? Rätt till sina föräldrar,rätt att sova på morgon,rätt till mindre stress,rätt till semester? (Jepp,finns föräldrar som för sina barn till dagis när dom har semester!)
Hårt försvaras lattestunden eller lunch med sina vänninor med argument som att, alla behöver pauser o vila!
Barnets vila? Barnets paus?
På dagis är det full rulle från morgon till kväll,stora grupper o högt ljud.

Hårt pratas det också om att det inte går ekonomiskt ihop att vara längre hemma än 9 månader med sitt barn. Har man verkligen viljan så går det även ekonomiskt.Vet en mamma som sparade pengar innan hon skaffade barn föra att kunna vara längre hemma ..... Var är viljan gott folk?
För dagens unga mammor (inte alla!) ska allt vara så lätt,enkelt o helst färdig serverat!

Så hatten av för dig EVA!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com