17. Ett ögonblick.

Bakom bilden:

Celine har en kanin som en gång var vit och hade en rosa klänning. Den rosa klänningen blev till trasor för evigheter sedan och grått är det nya vita. Celines puppekärlek är den största på denna jord och den hjälper mot precis allt. Speciellt lappen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka för hon lappen mellan pekfingret och långfingret.

.

Igår på morgonen bestämde jag dock att den låg på max på asighetsskalan och slängde in den i tvättmaskinen. Vi gick ut och jag glömde bort den där vi kom in igen. Den var således dyngsur när hon skulle gå och sova, men på något underligt vänster somnade hon i alla fall. Men sen, då hon vaknade. Ögonblicket och lyckan i hennes ögon var alldeles obeskrivlig.

Det e underligt med de där lapparna..så fascinerande.
Så fast man själv e lapphatare och gärna klipper bort dem från allt, så har jag lärt mig att låta bli det på ungarnas grejer

Så stor o duktig flicka men samtidigt så liten...

Våra barn har också varit speciellt intresserade av lapparna på mjukisdjuren :-)

Så härligt att hon har en puppevän :)

Alltså de där ögonen! Fast hon e lite "bångstyro" ibland, kan du väl inte annat än älska henne? =)

Vilket underbart ögonblick!

(En som alltid, alltid läser, men tyvärr inte kommenterat. Men är så grymt impad av din blogg, och gillar den i massor.)

Min systerdotter har en exakt likadan kanin. Den heter Ballerina men kallas för Blina. blina är med överallt och ingen kan nog trösta som den kaninen.:)

Viggo har med en kanin, som han haft sedan han föddes och som en gång varit vit och nu är alldeles grådassig, den är dock liten och torkar fort i torktumlarn efter en tvätt. Men den där lappen, det är typ den som är viktigast på hela gossedjuret, när Viggo är extremt trött och letar efter Snuttis i sängen, så är det lappen han letar (egentligen), så gulligt :) Snart nöts väl lappen bort och då blir det väl panik :)