Bearbetningen.

Hur blev det med Thomas´fysioterapistudier, är han klar?

Nej, han har lämnat dem.

vi står precis inför samma val! och har gått igenom detta massor!
både min man óch jag e uppvuxna i österbotten,kristinestad. men är nu bosatta i ekenäs och har bott här i 7 år.
nu 7 år och tre barn senare har vi börjat fundera på att återvända hem, ve trevar fram och tillbaka och vet inte riktigt om vi vågar ta steget, saker förändras ju, och hemknutarna är inte likadana som dom var förr samtidigt dom vi endå skapat oss ett,liv här.
det är med sorg i hjärtat jag skulle lämna ekenäs, samtidigt som man alltid saknar hem oxo ibland!

Äntligen skrev du det som jag lite bekymrat mig över, för din skull alltså ;-)
Är själv uppvuxen i Malax och skulle inte kunna tänka mig att flytta tillbaks på grund av de orsaker du just räknade upp; skidspåren, terrängbanorna, människorna, städerna, avstånden och framförallt möjligheterna att göra allt möjligt. Och vara den man är!
En hel del pampeser "hatar" finskspråkiga områden, men sen när de väl varit där, (eller hör via bekanta) så är de överraskade över hur mycket som finns o fungerar där!
Har själv bott på finskt håll hela mitt vuxna liv och stortrivts. I Pampas är det mesta begränsat, både på gott och ont. Man behöver ju inte alltid hänga med i allt nytt o galet utan också tänka lite själv också. Dock kan jag inte acceptera ö-bottningars sätt att göra som man alltid gjort i kyrkliga ärenden, tex. med dop, konfirmationer osv....
Hoppas att ni trivs i hemknutarna!!

Frusanna:
På 7 år hinner man mycket. Och det är sällan lätt att flytta. Om inte annat för att packa ihop hela sitt hemman.

Inkku:
Det mest avgörande för vår del är att precis alla som vi umgåtts med här har flyttat härifrån, och den familj vi umgåtts med allra mest har nyligen köpt hus i Vasa (yes!) och det är jobbigt att hela tiden söka sig nya bekanta. Hur mycket jag än kommer att sakna stan och möjligheterna, så har vi konstaterat att det inte räcker om det sociala inte finns.

Åh, den sköna sentimentaliteten. Oundviklig och vacker.

Sara:
Vi kommer ju snart på en månads jullov till Moikipää, så då får jag försöka ställa om och känna efter. Har julmiddagen varit på tal ännu? Vi kommer nu på torsdag/fredag, förutsatt att jag är godkänd i tenterna jag skrivit, men eftersom lärarspökena inte får dem rättade, så vet jag fortfarande inte vad jag har för resultat och om jag måste gå på omtent :(

Jyväskylä kommer alltid att betyda mycket för er och ni kommer alltid att få en varm känsla då ni besöker orten på nytt. Barnen är däremot så små att de kommer att bli "Monkedor" både i kropp och själ. Och visst kommer vi också att sakna Jyväskylä. Utan er hade vi inte blivit lika bekanta med staden, eller det lilla vi sett. Jag älskar den. Har alltid sagt åt er att njut nu så länge ni har allt så nära och alla otaliga idrottsmöjligheter till förfogande. Men, vi visste ju att detta inte skulle vara för evigt. Alla slut är jobbiga, men samtidigt början på något nytt. Ni är fruktansvärt duktiga. Jag är så stolt över att få vara farmor, svärmor och mamma.

Vilken härlig farmor ni har! Blev rörd av hennes kommentar!

Farmor är bäst! Och så snäll, och vi ser så framemot att ni kommer till oss på jul!

och jag kommer till och med sakna att kom dit med tåg :)

Moster Anna:
Ojojoj, det är fler jag än som är sentimental... :) Jag som egentligen ska vara här ända till nästa jul, dock ensam.

Jag blev rörd både av din och famos texter jag. Vi har bott 8 år i detta hus nu. Man blir bekväm av sig. Ni är modiga som tar steget, och jag tror det blir super då ni väl bor där! Säkert kommer ni att sakna att kunna kila över och köpa nåt gott då andan faller in på kvällen, men jag tror det är bättre att kunna öppna dörren ut till trädgården på morgonen! Mycket bättre!?

Jag vill adoptera din svärmor!! :D

Och så fick jag lite dåligt samvete...

Sofia:
Du är då den sista som ska ha dåligt samvete du! ;) Haha, jag som väntat på att det ska bli den åttonde december sedan över en månad tillbaka så vi får fara hem. Nej, nej.

Avsked av platser man bott på och lärt sig tycka mycket om är alltid svåra. Även om man flyttar till en plats som man vet att man kommer att börja trivas på. Men er stad finns kvar och ni som är vana att kuska land och rike runt, kommer säkert att ha vägarna förbi där allt emellanåt. :) Jag saknar det underbara Holland som vi fick uppleva under sex års tid jättemycket. Däremot har varken jag eller maken rotat oss här i södra Finland på samma sätt, trots att vi nu har bott här lika länge. Så för oss är det också en flytt till Österbotten som hägrar. För det är hemma för oss. Men vi får snällt vänta tills den rätta tidpunkten kommer.

Njut av er sista tid i Jyväskylä som om varje dag vore den sista. Då borde du hinna klämma en hel del minnen ur den ännu. :) Era barn älskar ju redan Molpe så för dem blir nog omställningen mestadels positiv gissar jag. Fast alla fina lekparker kommer de säkert att sakna.

Lycka-till-spark för imorgon förresten. Vi kommer att befinna oss högt upp i luften på väg mot Asien just då. Men jag ska tänka på kakkakaffe där uppe bland molnen! :)

Det berör, din text. Jag förstår dig också, lite grann. Inte för att vi haft familj så länge, på samma ställe, utan för att vi flyttat så mycket. Det är ganska tungt. Kramar till er. Man blir arg när man måste stanna och arg när man ska gå, ännu värre när möjligheten till val inte ges.

Förstår dig precis. Nu bodde vi ju inte lika länge i Göteborg, men ändå. Den staden och tiden där satte sina spår och så föddes ju Astrid där också. Vi älskade verkligen staden och jag kan knappt tillåta mig att sakna den för då börjar jag längta. Jag försöker se det som att livet består av olika faser. Ibland får man säga adjö till en, för att en ny ska kunna ta vid. Ett nytt äventyr helt enkelt.. Umeå har varit väldigt bra för oss trots allt och här har många bitar nu fallit på plats, ochnu njuter vi här så länge det varar för kan bli förändring igen inom en 2-3 år.. Och tänk på att nostalgi är en härlig känsla att ha om något..:)