Soffavdelningen gick bra (där skulle vi ändå inte ha något). Också nästa avdelning och nästa avdelning.

Sen skulle Celine pissa. "Nu får du vänta en stund" sa vi och så ökade vi på takten. Thomas provsatt några kontorsstolar. Celine och Marius snurrade dem. Ibland hade vi dem tjugo meter framför oss, ibland tjugo efter oss. "Pinn kissa" upprepade hon igen efter några minuter, och vi satte fart mot vessorna och restaurangen - vi hann i alla fall se nästan halva övre våningen.

Vi passade på att äta på samma gång. Det var inte värre än annars, så det gick bra. Vi pratade om att Marius skulle gå och leka. Han var med på noterna och sprang i väg utan att titta bak sig. Vi forcerade snabbt på den nedre avdelningen och tänkte utnyttja barnvaktstimmen på effektivaste sätt.

Vid textilavdelningen, tjugo minuter senare, ringde de från lekavdelningen och berättar att Marius saknar sin pappa (haha). Thomas fick således springa runt och genom igen och plötsligt hade vi två yrbollar mellan hyllorna igen.

I kassakön tog jag till riskakorna. Sindre satt med stora ögon i Manducan och tittade. Sedan packade vi bilen (som vi inte ens tänkte hitta – haha#2) evighetslänge med kombinationer hit och kombinationer dit. En förbannad plastback rymdes inte, så pappan tog de två äldre med sig för att återlämna den. Jag fick äntligen (!) gå på vessan – och där satt jag med Sindre på ryggen och skvalade.

Sen kryssade jag i våldsam fart genom övre våningen igen med svettpärlorna bildandes vid tinningarna, ty jag visste att otåligt folk väntade på mig. Jag skulle ännu ha en sittbänk till hallen - som PISSOCHSKIT var slut.

Jag sneglade längtansfullt på kaffekopps- och kanelbullsbilden som hängde där mittemot snabbkassorna, men packade mina sista prylar och småsprang i stället mot bilen, med kundvagnens vibrerande och hoppande över skarven i stengolvet.