Hur hinner du?
precis... jag brukar tänka så länge det inte är fara för liv eller livslånga men så får hon lära sej det mesta på egenhand och hur skall man lära sej om man inte får testa?
Jo, den som lever lär! Då de fallit någon gång lär de sig snabbt. Man är inte mer än mamma!
Jag förespråkar oxå learning by doing och falla det gör minsann vår tjej varje dag :) Men sen skulle jag kanske inte låta en 2 åring skära med en kniv..det kan gå så dåligt om dom slinter ryser
Eva sånthär är så intressant så jag måste fråga en massa föjdfrågor. Hur sku det vara om du hade mindre barn eller med större åldersskillnad? Sku du då tycka att barn lär sig och klarar sig själv(vilket de nog i alla fall för 50 år sen fick göra) eller sku du övervaka kvivanvnding, sandätning och sparkcyklande? Är det enbart en fråga om tid eller också om att du litar på barnen i den mån? För man sku väl också kunna se det som en prioriteringsfråga, för man kan ju låta bli klätterställningen eller kniven osv.
Sen sku jag ännu fråga att vad är sånt som du övervakar eller inte låter dem göra själv, i vilka saker litar du inte ännu på att de klarar det?
Och jag tror nog också att barn klarar sig rätt bra själv och att man inte alltid behöver vara där för att övervaka. Ser inte knivar och saxar som totalt livsfarliga. Men i stora klätterställningar är jag nog under, och tur det för en gång om Arthur genom nätet.
Precis vad jag tycker. Blir tokig när min mamma säger att jag inte ska låta Siri hoppa i soffan eller sängen. Men vad gör man då när den andra ungen är på skötbordet eller om man ammar? Ska man kasta sig efter henne eller? Och nej jag kunde inte bära Siri upp och ner för trapporna när jag va nyförlöst (med en bebis på 4,5 kg) så då fick hon allt ta sig upp och ner själv medan jag bevakaderappsteget under... Och visst kan de små liven, numera vill hon inte ha hjälp med något.
till och med bara med ett barn var jag mycket liberal med vad ungen fick göra -gränsen för mej går ungefär vid livsfara. de KLARAR mycket, och ännu mer om man låter dem försöka, lyckas & misslyckas.
Eva:
Man måste också välja kniv och vad de skär.
Michaela:
Puh, vad du frågar :)
Egentligen kom jag och tänka på detta sist när jag var hemma och vi gick förbi det där vattendiket i skogen där vi tillbringade tiotals och tiotals timmar när vi var små. Där var vi, (jag minns inte hur små), alla fyra syskon och hoppade över och hoppade över diket, byggde kojor osv. i all oändlighet och inte var det frågan om någon övervakning överhuvudtaget. Men om jag återgår till din fråga, så är jag nog väldigt mycket learning-by-doing och var det redan med Marius. Men klart det spelar in att jag helt enkelt inte har möjlighet att stå och hålla tre barn i handen samtidigt.
Och klart jag är rädd ibland. För det är jag. Men jag tycker att Marius har respekt för bilar och cyklar (främst cyklar eftersom vi inte rör oss med bilar). De fattar att ropa på mig när de hamnar tokigt när de klättrar (och jag vet att de är starka i armarna och inte dråsar i backen direkt).
Spisen står jag nog bredvid - speciellt när det handlar om kokande saker (och då kokar jag nog på plattorna "högst upp"), övergångsställen är jag också noggrann med, om någon av dem skulle få ett infall och rusa rakt över. Likaså påpekar jag bär och svampar överlag. Och vattnet har jag nog också stor respekt för, även om jag har ganska lösa tyglar på stranden - men där är jag vaken.
jag tror barnen kan och förstår mer än vad vi tror. jag låter dante hoppa från allt möjligt, just för att han ska få känna var han har sina gränser. visst, han slår sig någon gång varje dag, men då har han också lärt sig något nytt varje dag.
jag uppmuntrar honom att klättra högst upp i klätterställningen, men så kan jag också stå under eller bredvid eftersom lillebror sitter still i vagnen än så länge....
jag tror de kan bedöma bra själva, och vi känner väl våra barn, och lyssnar och är uppmärksamma, så då vet vi ju hur medvetna de är på omvärlden.
Tack Eva, det är så intressant att veta hur andra resonerar och vad det ligger bakom. Och ja, som barn lekte vi nog också hela tiden oövervakade. Föräldrarna (endast mamma efter att jag var 6) jobba hela tiden och vi var nu med där med plastmaskinerna och allt skrot. Lekte vid en såndär stor roskis som klämmer ihop allt (nu när jag tänker på det känns det livsfarligt) och sen var vi ute och byggde snötunlar och ingen var nog där vilket nu också känns livsfarligt. Men en sak var min mamma sträng med när vi var äldre och det var att vi måste ha hjälm när vi skida (och då var vi de ända och gnällde om det hela tiden).
Jo, jag sku bara tacka, inte skriva roman...
Man ska nog låta barnen prova & lära sig, man dör inte av att ramla. Mina barn har varit lite sena med att gå, men klättra har fungerat bättre. Berget utanför är populärt, från altanen och upp till parkeringen föredrar barnen att ta istället för den breda trappan. Dock kan dom det nu utan att ramla, medans andra tycker att vi inte är kloka som inte står beredda bakom för att fånga (det är inte så brant eller högt enligt mig). Att skära med en vass kniv är bättre än en slö (som matkniv), med tanke på att blir det sår så är det bättre med en vass för att det ska läka fint. Det är ju bara att lära barnen hur man andvänder kniven "rätt", med böjda fingrar & hur man håller osv..
Jaja slut för mig nu, stort PEPP till dig som får vardagen att fungera så utmärkt med 3fina barn!
Jag måst bara säga att jag är GRYMT imponerad av lunchandet! Jag hinner knappt äta på dagarna och då har jag en unge! Men man lär väl så länge man lever. Att barn får lära sej genom att göra tror jag också hårt på! Intressant att läsa hur du gör! :)
Det där ärsvårt, men ibland måste barnen få ramla och slå sig, hur ska de annars lära sig att det gör ont om man inte är försiktig :)
Hej Eva!
Jag har aldrig kommenterat tidigare men kollar in din blogg upp till några gånger om dan till och med! Jag är så fruktansvärt imponerad av dig! Du verkar göra ett fantastiskt jobb och precis såndär vill jag vara den dag jag blir mamma. Jordnära. Ärlig. För det är så viktigt att lita på och respektera sina barn. Att tro på dem. Att låta dem ta ansvar så att de kan växa inombords också. Utan att för den skull tumma det minsta på omsorg och kärlek. Alltid finnas där. Du är en enorm inspirationskälla och jag hoppas innerligt att du fortsätter blogga även när jag har hunnit få barn! Heja dig!
Michaela:
Och tack för du frågar också :) Fast det där med hjälm då man skidar - det var nog veckans bästa det! HAHAHA! Hade din mamma någon dålig erfarenhet av skidandet eller varför? ;) Ja, herregud snötunnlarna. Man byggde ju hur långa som helst och där ålade man sig igenom under väldiga snömassor. Men nog måste man ju ha haft liiite vett mellan öronen då också..
Nina:
Det konstiga var ju att jag aldrig hann äta med Marius heller :)
Sanna:
Tack för din fina kommentar. Det är svår balansgång mellan respekt, ansvar och förtroende, men generellt tror jag att vi tror att barnen klarar mindre än de verkligen klarar. Och det där med att ge dom ett litet ansvar på ett litet område, gör att de känner sig mer delaktiga och man får "dem bort ur vägen" för en stund, t.ex. när man lagar mat. Sen är den enkla sanningen också den att med tre stycken som fortfarande ändå kräver så mycket, att de måste lära sig att dra sitt strå till stacken på sitt vis - om det så bara handlar om att bära sin egen cykelhjälm till och från dörren.
jag tror jag behöver inspireras att lita mer på att de klarar sig, för jag märker jag blir helt galen då jag försöker "hålla koll". det leder ju bara till att jag mindre och mindre vågar låta mina barn göra saker på egen hand. (mina två är lika gamla som dina två äldsta). jag önskar dig ork och glädje i vardagen, jag gläds att få läsa om er vardag. det peppar mig!
s
Learning by doing här med, därför kan antagligen barnen så mycket också, när man inte begränsar deras förmåga jämt. Mina klättrar som bara den, högt, och skickliga är dom. Cyklar duktigt och med en väldig fart, men visst har man hjärtat i halsgropen ibland i nedförsbackar.. Jag tror inte det är bra att begränsa barnen jämt, inte säga "nej det är farligt/du faller" hela tiden, hur ska dom då kunna lita på sig själva?
Ajo, i min min värld så betyder skida att åka slalom, har aldrig varit nån längdskidåkare så skida är slalom. Och det är ju idag inte så konstigt med hjälm där, men för 20 år sen var det.
Måste bara hålla med i dina kommentarer! Vi hinner inte/kan inte vara fastklistrade vid barnen hela tiden och jag litar allt som oftast på att de vet vad de gör och hoppas att inget hemskt skall hända. Vi har liksom er tre barn, men i åldrarna 4,9 år, 1,9 år och 7 månader. Man vet nog att man lever ;)
- Glöm inte att prenumerera på min blogg via Bloglovin!