Jag blir så imponerad. Varje gång. Av alla barn. Av alla yra ett- och tvååringar. De är så duktiga.

I höst har det varit väldigt mycket barn på redskapsgymnastiken. Men de samsas. De står i kö och väntar på sin tur. De aktar varandra. De vet att bara en åt gången får hoppa på trampolinen. De pajar varandra på håret och ger en kram om de krockar. De vet att man inte får hoppa om det är någon under. Och så skrattar de och visar så mycket glädje.

Jag fascineras av samspelet som finns, trots att de små barnen gör allt var för sig. Och hur mycket de egentligen kan. Med hjälp av sina föräldrar.