Mina nerver är sköra
Kämpa på! Ge det denna dag, och imorgon, så är det nog bättre ska du se. Vi tog bort tutten redan vid 4mån när lillkillen började sova längre nätter. Han var dock inte så värst intresserad av tutten till att börja med, och nu tar han istället till tummen när sugbehovet är som störst.
Nej det är man inte. Med mina nerver kan jag riktigt tänka mig in i situationen och jag skulle inte heller klara av det. Som tur är har vi ingen tutt att vänja bort här i huset. Men jag undrar hur det blir med nr 2...kan vara något helt annat då.
Det var jag som glömde mitt namn :D
I 1 timme och 40 minuter stod vi emot Marius. Sedan klarade jag inte mer. Han somnade han på samma gång han fick tutten i munnen.
/Kluven med misslyckad feelis
Visst det är bra att avvänja nappanvändandet hos barn. Men föräldrarna känner sina barn bäst och vet när denna händelse bäst passar in i livet. Det allra värsta som kan hända är att barnet börjar suga på tummen!! Försök ta bort tummen av barnet!
Kan ni inte ha så att de får ha tutten när de ska somna bara och så kan de få lägga den i en liten burk direkt på morgonen, då vet du också vart du har napparna och de lär sig att de bara är på natten de får han den. Eller det kanske var det som var problemet från början?
Vi har haft det så. I princip.
Problemet är väl att det är så lätt att ge dem även i övriga fall när de är gnälliga. Och när vi kör bil. Och...
Men kanske det var fel tidpunkt denna vecka. Vi har haft det jobbigt hela veckan med störd sömn, småförkylningar och granntantens renovering.
Jag tycker inte att du är dum om du börjar. Ibland (ofta) måste man bara göra det enkelt för sig som förälder. Du vet, undvika de strider som inte måste tas.
Jag tänker litegrann att nappen är som Fabians nalle. Han har liksom inget annat. Om jag skulle ju aldrig drömma om att ta ifrån honom en nalle liksom.
Sen får vi väl ta ställning till hur det blir om tandläkaren kommenterar hans tänder. Men än så länge ser de fina ut. Den dagen den sorgen liksom.
Sen tror jag säkert att folk tittar snett på oss när Fabian kommer till barngympan ibland med napp i munnen. Men jag försöker att skita i det.
Om man inte sku ha börjat med tutt skulle man kanske haft skrik och nervsvagheter i början i stället :) Vår lille tog till tummen när han var 1-2 veckor, så var lika bra att ge tutten då. Hellre vänja av tutten då än tummen, den har de alltid med sig. Kämpa på! ge det några dagar så blir det säkert bra...
Mamman i familjen:
Tack för din förstående kommentar:) Vi föll dit igen - i alla fall vid lunch. Men vi ska pröva att inte ge på kvällen igen. Och så ska vi fortsätta försöka med Celine. Hon har somnat tre gånger hittills utan tutt. Marius bara igår kväll.
Det funkar liksom inte i längden om det drabbar middagsvilan. Marius går sönder och jag går sönder. Han måste få sova och det länge ännu. Och jag kan inte börja fara ut och åka bil för att få honom att somna.
Maria:
Så sant. Jag har egentligen inga invändningar mot tutt alls. Förutom det att man borde sluta med den i något skede;)
Nej jag tycker inte att ni gör fler som tar tillbaka tuttisarna!
Men som jag förstått det är det inte förrän efter de permanenta tänderna kommit som det blir riktigt superviktigt att sluta och dit har ni ju ändå en bit..:)
När jag läste dina tidigare inlägg hur ni köpt leksaker för tuttarna tyckte jag det lät som en så bra idé att jag tänkte testa samma sak...men nu blir jag osäker ;)
Jag skulle verkligen vilja att Stella slutar men hon är så kär i tutto att jag vet inte om jag orkar ta striden...ännu. Jag hoppas lite att hon ska ge den till lilla bebisen när den kommer. Men knappast...
Hade jag varit dig tror jag nog också jag gett upp...tidigare än 1h 40 min! Starkt kämpat!
Alla barn är olika. En av mina fyra slängde frivilligt nappen i sophinken på tvåårsdagen. En annan gjorde likadant lite senare - nästan tre år. Trean och fyran "slarvade" liksom bort sina under nattsömnen och slutade självmant småningom. En princip hade vi dock, att aldrig låta barnen använda napp när de var pigga och glada.
Tack för att ni delar med er av era erfarenheter!
Usch, fy och blä. Det var verkligen jobbigt det här. Med Marius. Celine somnade utan tutt efter "bara" 20 minuters skrik ikväll. Det kommer nog att gå med henne.
Men Marius somnar inte. Han accepterade att tuttarna var borta. Han visar att han lämnade dem i affären och att han fick leksaker i stället. Han frågar inte ens efter dem. Men någonting saknas honom ändå när han skall sova. Någonting som gör att han inte kan slappna av.
Vi försökte utan ikväll igen, men det går verkligen inte. Så nu ska jag inte stressa över det mer - han får ha sina tuttar tills han verkar mer redo. Vilken tur han hade som dessutom fick leksaker på köpet;)
Jag vet hur det känns när man får ge upp, speciellt när man varit så inställd och bestämd med det. Lyckades ha Arthur tuttfri sådär 2 dagar men sen kunde han helt enkelt inte somna när vi kom hem från stugan, bara grät och var trött. Så fick ge efter å det kändes ju konstigt. Men nu håller vi och ta bort kvällsflaska i sängen så efter det blir det aknske tuttens tur igen.
Det är väl ingen brådska. Barnen är små, tids nog slutar dem!
Nej men inte ska du gå sönder inuti!
Ge dem napparna och låt de suga tills de storknar.
Varför ska de sluta? Jag menar, om det fungerar med napp, varför inte bara fortsätta?
Min syster slutade med napp när hon var sex år och är helt normal. Jag slutade självmant när jag var fyra. Och jag är ganska normal=)
När jag växte upp var det ingen som brydde sig om sånt. Det fanns inte så många "föräldraregler" man måste följa.
Ni gör ju det som känns bäst för er såklart men jag vill inte att ett litet mammahjärta i Finland ska brista=)
Varför vi skulle velat att han slutade? Dels för att "förstå-sig-påarna" har sin åsikt. Men mest för att jag inte skulle vilja att de använder tutt längre i februari. Marius är den snabbaste lilla tjuv man kan tänka sig och Celine har inte kunnat använda tutt utan att Marius har haft någon. Han har snabbt som blixten norpat tutten munnen ur Celine, och sen har han tuttat fast han inte behövt och Celine i sin tur har skrikit i högan sky. Det har inte funnits något som hetat dina och mina alls.
Det kan ju hända (och jag hoppas!) att Marius växer till sig så mycket på några månader att en eventuell tuttbebis får ha sina nappar i fred. Men därför skulle det ha varit skönast om båda hade slutat med tutt i god tid före och inte visade något större intresse sen. Fast klarade vi Celines avvänjning med detta, så fick ändå ett barn tuttfri och det är ju ändå hyfsad lyckande-procent. =)
Aha. Eftersom Six inte har napp har vi aldrig haft problem med napptjuvar. Så det kanske har sina fördelar att Six aldrig tog nappen, även om jag tror att nackdelarna överväger. Sen håller jag verkligen med dig om att man blir INNERLIGT trött på nappar och allt tjat om dem. Och så ska man leta efter dem hela tiden.
Det blir nog skönt ändå när napptiden är förbi.
Ja jag vet hur det känns när förståsigpåarna är på en! Jobbigt men man känner sitt barn bäst så är det bara! Här så har ettan vägrat att gå på pottan och bestämt ha sin napp när hon ska sova men när hon blev storasyster så vände allt, helt plötsligt är hon torr om dagarna och till 90% på nätterna och hon gav sin napp åt en av sina dockor "hennes bebis". hon va då 2,5 år när hon blev storasyster så hon var ju lite större än marius är han blev storebror! det löser nog sig på ett eller annat vis ska du se!
Jag håller helt med Malin, barnen är små och tids nog slutar dom. Varför stressa över såna saker egentligen... Men lycka till om ni fortsätter försöka!
Marius fortsätter med tutt. Celine inte.
I alla fall som det ser ut nu.
Okej, denna diskussion är väl redan "slut", men ville bara berätta vår solskenshistoria:
Vår andre skulle födas i mars 2010, så vi tänkte att det är bättre att Alex 1,5 år (då i dec 2009) skulle lära sig ifrån tutten före det, så vi kunde säga åt honom "bara bebisar har tuttar".
Jag var så shit-skraj hur det skulle gå, oroade mig massor i förväg. Alex hade bara natt-tutt, men älskade den desto mer... Alla sa att det går nog bra, men jag var helt "nå, hur i all h*lvete kan det gå bra då han somnar alltid med den i munnen, men okej fine".
Sen kom den stora dagen/kvällen alltså. Vi tog veckoslut så vi kunde vara lite sömndepriverade. Vi la Alex som vanligt i sängen, sa "godnatt" och gick ut ur rummet. Han gjorde tuttgesten (han liksom sög på fantasitutt) men vi lekte oförstående å sa "jooo, puss puss". Han somna inom ½ timme utan gråt eller skrik, bara en förundrad min... Samma nästa kväll och sen var det det!!!
Jag tror inte på samma tur för Max, nr 2:an... Vi KAN ju inte ha så god tur 2 ggr! ;)
Tove:
Jag läser ändå din kommentar. Och kul, skoj och skönt att det gick så pass lätt. Därför var jag också positiv till tuttavänjning - många har berättat att det gick betydligt lättare än vad de trott och att det inte varit några större problem.
=)
Nu fick vi erfara att våra barn inte hörde till den skaran. (Eller om "felet" berodde på oss föräldar...) Men efter en jobbig förra vecka med totalrubbad sovning, så redde det upp sig under slutet av veckan och vi hade återigen glada och snälla barn som tuttade gott om natten. :)
- Glöm inte att prenumerera på min blogg via Bloglovin!