Nu kan vi också själv i vårt hus

Marius var arg som ett bi igårkväll när jag hjälpte honom i nedförsbacken då han inte hölls på benen.

Åh, vad det är häftigt med barn. Ibland kan man inte annat än skratta, trots att man är så frustrerad att man bara skulle vilja riva sitt hår. Igår kväll till exempel. Vi gick ut och skidade. Allt gick hur bra som helst tills vi kom till en liiiten nedförsbacke. Marius kunde för allt i världen inte förstå att man skulle böja på knäna, så han föll-steg upp igen-föll-steg upp i igen och föll fem gånger till. Jag tog till sist av honom skidorna och gick och lade skidorna där backen slutade slutta. Det skulle jag inte ha gjort.

Vilket utbrott, vilket anfall. Tårarna sprutade och Marius slog med knytnäven i marken. Så tog han skidorna under armen och traskade med arga steg uppför sluttningen igen. Väl uppe placerade han skidorna i nedförsbackens riktning och kommenderade "eeeeh, eeeeh" för att få på skidorna igen. Sen sken han som solen och så påbörjade han nedförsbacken igen. SJÄLV. (Tillägg: Det var inte illa pinkat att få in ett "igen" i tre meningar efter varandra - det blir så när man har några minuter på sig att blogga.)

Och så ännu i morse. Thomas steg upp med honom i morse klockan sex och gick och hämtade pottan till pottstolen som vanligt. Jag hör bara att Marius blir alldeles hysterisk. I något skede slutar ändå anfallet. Det är då som han (Marius) går tillbaka med pottan till vessan, sätter ner den på golvet, tar upp den tillbaka och går och placerar den SJÄLV i pottstolen.

Nåjo. Det var väl inget speciellt egentligen, men tänk att alla barn fungerar på exakt samma sätt inom vissa utvecklingssprång. Det tycker jag är fascinerande.

Idag ska vi äntligen träffa mama Riikka och hennes två ungar efter att vår träff blev inställd i början av veckan på grund av sjukdom. Jag har klättrat på väggarna de senaste dagarna i brist på social stimulans, så det är välkommet med annat vuxensällskap än sambo idag.

Ja, visst är det härligt då de kan själva... Trots att man just i stundens hetta bara skulle vilja spola fram tiden fem minuter, för då är det oftast glada miner igen iaf hos oss.
Följer din blogg dagligen men kommer mig sällan för att kommentera. Fortsätt i samma stil, man blir glad av att läsa :)

Gud jag fattar inte hur jag skall palla den där biten. Jag fasar för när den fasen skall komma hit till Rådhusgatan. Jag som har så dåliga nerver.

ojoj. .kan själv är bara förnamnet hos oss just nu... två 3-åringar är tufft. Men skitkul.

Maria:
Jo, som tur vad är de ganska lättavledda ännu. Även om det är svårt att sätta sig i en nästan tvåårings ilska;) Tack för fina ord förresten!

Linn:
Jadu. Jag har också urusla nerver. Ibland kan jag bli såååå nervös....men så måste man bara samla sig på något vis. Jag vet inte, jag överraskar mig själv varje dag.

Hannah:
Hehe, jag såg det;) Det värsta är väl att det kommer fler kan själv -åldrar. Den ena värre än den andra.

Bra Marius, fy sjutton den som er sig. En gång är ingen gång, två gånger är heller ingen gång men hundra gånger börjar redan vara några och du kommer att bli en sju-hejare på skidor o allt möjligt annat också.
Fortsätt du med att va ensvis det blir nog bra, det har din famo cokså alltid fått höra (att hon är envis som synden).