På förmiddagen skruvade jag ihop Celines Stokkestol och så kokade jag potatis. Det gick som det gick med ätandet. Lite grimaser, några kväljningar, ett försiktigt smaskande och ett par sväljningar.


Marius å sin sida fick två chanser med sitt ätande. En före sin middagsvila och en efter sin middagsvila. Han sumpade båda. Men när jag höll på att klä på Celine (Marius var som synes redan färdig) då vi skulle fara till stan, insåg han allvaret och klättrade upp på stolen, satte på sig haklappen och slevade in som om han inte sett mat förr. Men då var det aningens sent.