Det värsta så här på sluttampen av graviditeten är, förutom ens egen tröstlösa väntan, andra människors nyfikenhet. Det är grannar, människor i parken, bekanta men också en hel drös främlingar som vareviga dag frågar och undrar när det är dags. Visst är det något speciellt när ett nytt liv väntas till världen och visst delar jag också nyfikenheten när någon annans unge väntas nedkomma. Men det är nog så påfrestande att knappt våga ringa samtal längre utan att folk skall tro att man är påväg till BB eller att varje dag få svara ett tiotal gånger "Nej, bebisen har inte kommit ännu", "Det är ännu några dagar till beräknat datum", "Nej, jag har ännu inte några känningar", "Nej, jag är fortfarande hel ännu", "Den kommer nog ut sen en vacker dag", och så vidare, och så vidare.

Häromdagen bestämdes att min mormor - Marius gamlamormor, kommer hit imorgon. Med lite tvetydan. Å ena sidan behöver vi inte fundera på barnvakt om ungen behagar komma under tiden hon är här och jag behöver knappast bekymra mig för städning de kommande dagarna. Å andra sidan skulle jag inte vilja ha extra åskådare när värkarbetet väl sätter i gång. Fast det blir nog bra.