Det var bakdag idag på öppna dagiset, och trots att vi inte hann dit till klockan halv tio så hann vi gott och väl baka semlor, vilket var den allra första gången för Marius.

Vi är oftast alltid i tid, vart vi än far och jag ogillar när folk, ogrundat och upprepade gånger kommer försent till avtalade tider. Men idag, när jag mitt i det vanliga morgonkaoset bestämde mig att för första gången åka ensam med båda ungarna till öppna dagiset, så insåg jag att det här med att komma i tid inte alltid kommer att vara så lätt hädanefter.

Att jag inte heller orkade laga någon mat igår kväll, gjorde att jag vid halv nio imorse fick stå och koka makaroner och göra en hastig äggröra för att ungen skulle ha någon mat att äta. Och när jag äntligen kommit så långt, efter att redan bytt två skitblöjor på Celine, att jag skulle kunna börja klä ytterkläderna på respektive unge - ja, banne mig om inte Celine skiter ner sig en tredje gång på raken.

Och så skulle vi gå till bilen. Cirka tvåhundra meter. Marius vägrar hålla handen och springer som en blådåre åt motsatt håll. Jag efter med lillasyster skumpande i bilstolen. Sen kånkar jag en sprattelgubbe under ena armen som sparkar sina stövlar medan jag bär andra ungen i andra handen. När båda sedan är inbaxade i baksätet drar jag en lättnadens suck och konstaterar, genomsvettig, att en vinterjacka kommer att bli överflödig i vinter.