Jag fick en fråga tidigare om jag inte kunde skriva om hur livet som tvåbarnsmamma är och visst kan jag det. Jag skriver alltså om hur det är att vara mamma till Marius och Celine, mellan vilka det är en ålderskillnad på knappt ett år och fyra månader.

Egentligen hade jag inga förväntningar alls om hur det skulle bli när det kom en unge till, till huset - förutom att det antagligen skulle bli tuffare. Vi har ju tidigare haft ett högt tempo på med Marius, med gymnastikgrupper hit, knattegrupper dit, det öppna dagiset, mammaträffar och så alla läger och resor. Vi var båda, jag mamman och pappan, dock rörande överens om att Marius måste få fortsätta enligt sitt schema - för allas vårt lugn.

Det jag kanske var mest orolig över, var hur Marius skulle reagera när det helt plötsligt kom en bebis hem till oss. Trots att det i början var ett ständigt vaktande så att han inte skulle vara hårdhänt mot lillsyrran, så har det inte funnits ens en antydan till svartsjuka. Numera, efter en månad hos oss, är jag inte heller särskilt rädd att låta Celine ligga på soffan i vardagsrummet. Såklart med ett vakande öga, men storebrodern verkar ha förstått vad han får göra och inte göra. Emellanåt går han fram till soffan, ger henne en puss, en kram och pajar lite på håret innan han återgår till sina egna sysslor. Jag ammar Celine oftast i soffan och eftersom Marius inte har tålamod till några långvariga lekar, så springer han oftast maraton från rum till rum och därför har jag således oftast uppsikt över vad han håller på med. Dessutom går det alldeles utmärkt att amma också på stående fot.

Den jobbigaste tiden på dygnet är på morgonen och vid lunchen. På morgonen skall båda påklädas, Marius är rastlös och väntar på att få gå ut, jag ska äta frukost, dricka kaffe och så skulle jag vilja ögna genom tidningen (och kolla bloggar). Och så är ofta brösten sprängfyllda och behöver pumpas. Dessutom borde man bädda sängarna, starta tvättmaskinen, dammsuga frukostsmulorna under bordet, tömma diskmaskinen och göra det vanliga plocket. Och så skits det ner sig och krävs påfyllning däremellan.

När vi skall ut klär jag alltid på Celine först och lägger henne i vagnens liggdel. Sedan är det Marius tur, och trots att han ofta strejkar och protesterar, så är det bara att sätta hårt mot hårt för det finns ingen tid för daltande och tafattlek för då är det snart också någon som gallskriker i vagnsdelen. Då Marius sedan är påklädd är det bara att snabbt slänga kläderna på sig själv, kasta skötväskan över axeln och ta ena ungen i handen och andra i liggdelen och gå ner för trapporna och ut på dörr.

Utomhus uppenbarar sig sällan problem. Stora ungen leker själv, lilla ungen ligger i vagnen och jag får andas i lugn och ro. Det är då vi skall gå in igen, speciellt till lunchen, som dagens andra utmaning börjar. För det första är Marius mycket sur för att vi måste gå in och jag får för det mesta använda all min kraft för att få hem och in en gråtande och sparkande unge, samtidigt som jag kånkar på lillasyster.  Dessutom är han trött. Innanför dörren kastar jag min egen jacka, klär av Marius i bara blöja och placerar honom i matstolen, dyker in i kylskåpet och slevar upp mat på en tallrik, medan den värms i mikrougnen fyrtio sekunder, klär jag av lillasyster och hämtar bestick - mjölk och haklapp åt Marius. Mikron plingar och tallriken placeras framför ungen samtidigt som jag sjunker ner i soffan för att amma Celine.

Sedan är Marius och Celine färdigätna samtidigt, och efter mun- och handtvätt på grisen, så bär det direkt i säng för middagsvila. Därefter brukar jag sätta mig ner och pusta, blogga och koka en kaffekopp, innan jag tar itu med maten som ligger under bordet. När detta är gjort är Marius också ofta färdigvilad och eftermiddagspasset börjar. Vi försöker tillbringa en stund inomhus och äta mellanmål, innan vi börjar dagens andra påklädningsrumba. När vi kommer in igen börjar det bli dags för middag, men då är det inte lika bråttom. Marius får ofta titta på Tjorven och Skrållan en stund innan middagen för att själv varva ner lite, men också för att jag skall hinna amma och förbereda middagen. Mätta i magen klär vi alla på oss den tredje gången för dagen och går en kvällspromenad. Ungefär varannan kväll går också Marius i badet eller duschen innan läggdags och denna lott faller oftast på pappa. Därefter är det grötätning och tandborstning och sällan är klockan efter 19 före stora ungen har somnat.

När Marius har somnat kan vi ägna all uppmärksamhet åt Celine, trots att vi försöker få henne att sova också innan 20. Under kvällen gör vi inte längre några stordåd, förutom att vi numera endast handlar mat efter Marius läggdags. Jag försöker också laga all mat kvällstid så att det alltid finns att värma dagen efter. Bortstädning och diskning faller på Thomas.

Jag har aldrig sagt att det är lätt. För det är det inte. Visst kunde vi placera Marius på dagis ett femtontal timmar i veckan för att få vila, men vid det här laget vet ni vilken åsikt jag har i dagisfrågan. Vi vill, den enda gången vi har möjlighet, ägna vår tid åt barnen. De kommer ändå att hinna tillbringa tusentals timmar i en kommunal byggnad tillsammans med dagispersonal. Sedan är sådana saker som att byta dubbelt så mycket blöjor och tvätta ännu mer skitiga kläder ingenting som märks någonstans, eftersom sådana saker ändå skall göras. Om våra besök när Marius var liten, var puttenuttiga och framkallade babyfeber, kan jag nästan lova att vi har en lika avtändande effekt nu. Med en unge som springer runt och undersöker och råddar snabbare än man själv hinner blinka, i ofta icke barnvänliga hem, med en annan som ömsom äter och ömsom skiter så visar vi nu mera av vad verkligheten som småbarnsförälrdrar innebär.



Den stora fördelen, med pappan som eliskidåkare, är flexibiliteten. Trots att han kan vara frånvarande i till och med två veckor, så kan han långt ställa sina träningstider enligt oss när han är hemma. Det kan innebära att han mitt i dagen kan gå ut och leka med Marius eller fara på redskapsgymnastik. Effektiviteten är också något som är vår stora fördel. Vi funderar inte utan gör, och vårt team samarbetar snabbt och väl. Han är också mån om att dra ett större lass i hemmet när han har lugnare perioder. Jag tackar också Gud över att vi har ungar som sover om nätterna och inte drabbats av kolik. Efter nästan två veckor hemma hos respektive familjer har man insett vilken lyx det vore att bo lite närmare möjlig hjälp och avlastning.



Om jag till slut skall dra en slutsats då, så är det ju såklart mera jobb med två ungar än med en. Speciellt då åldersskillnaden är så liten mellan dem. Samtidigt som vi redan är vana med ett högt tempo och mycket går av bara farten. Men båda ungarna är tvungna att lära sig att vänta på sin tur - för numera är det två stycken som skall dela på uppmärksamheten.

Och till sist. När bloggar jag? Samtidigt som jag ammar, när Marius sover middagsvila och/eller efter ungarnas läggdags. Jag skriver aldrig blogg om jag inte vet vad jag ska skriva om, så texten i sig tar inte länge att producera - det är bilderna som tar tid. Er respons är också en inspiration till att skriva. Så tack till er som tar er tid att skriva en kommentar och tummen upp till er som orkade läsa ända till slut.