Att vakna och inte veta vad dagen skall föra med sig, är något som jag älskar som mamma. Jag vet att dagen kommer att bli krävande och jag vet att jag kommer att stå inför nya utmaningar. Men vad allt det innebär vet jag inte.

I väntan på kvällens middag, och pappa, vistades vi som vanligt utomhus, då dottern drabbades av plötslig hungersnöd. Det fanns inte många andra alternativ än att, före utsatt tid, stövla in i hotellets utrymmen där även restaurangen finns. Inom loppet av en halvminut hade jag av oss alla tre klädda och ringsjalen framletad ur väskan. Och redan i detta skede var Marius försvunnen.

Det var bara att snabbt installera flickungen i sjalen med bröstet i munnen, och sedan löpande uppta jakten på Marius genom hotellets korridorer. I ett skede gick han in i en herrbastu, i ett annat ögonblick hann han in i restaurangköket och receptionisten fick hämta honom. När pappa sedan kom och hade glömt haklappen och pipmuggen, och Marius till råga på allt sket ner sig i matstolen genom blöja och byxor, kan jag säga att jag kände mig en aning uppgiven. En liten kompensation fick jag dock då pappa gick i förtid från matsalen med ungarna, och jag fick femton minuter för mig själv att äta middag och dricka kaffe.

Och min ringsjalsrecension:
Efter en aning knagglig start har jag med hjälp av Youtube-studier fått kläm på tekniken. Och det hittills krävande testet; dagens "amning-springades-efter-Marius" fick klart godkänt, speciellt för snabbheten att få på sig sjalen, för det faktum att jag faktiskt inte behöver visa bröstet för obehöriga och för att jag kunde mätta en utsvulten unge. Matron å andra sidan kanske inte var den bästa...

Om femton år skall jag vissa detta för mina tonåringar och skratta.