Jag tänkte att jag skulle skriva lite om mig själv. Många känner mig. Men statistiken visar, att de några hundra människor som började följa oss då Marius föddes, i nuläget är uppe i flera tusen i veckan, och således bara måste betyda att inte alla känner mig personligen. Mitt mål med bloggen är också att vara personlig, utan att vara privat.

Om ni läst så långt som i vänsterspalten, så vet ni att jag heter Eva och är 23 år gammal. Jag är finlandssvensk Molpebo bosatt i Jyväskylä. När jag blir stor skall jag bli gymnastiklärare och jag är ungefär halvvägs i studierna. Jag är inne på mitt andra år som mammaledig och tanken är att återvända till studierna nästa höst. Hur det blir återstår att se, eftersom jag fullkomligen älskar mitt liv för tillfället. Dessutom är barnen små bara just nu.

Jag flyttade hemifrån som 16-åring - för att börja idrottsgymnasiet, där jag sist och slutligen tillbringade fyra år. Jag har idrottat så gott som hela mitt liv med längdskidåkning som främsta gren. Det var också i gymnasiet som jag träffade Thomas. Jag höll på att tävla och träna ända fram tills jag blev gravid med Marius, även om motivationen inte riktigt höll samma mått då som tidigare. Även om jag knappast kommer att satsa på skidåkningen längre som aktiv, så ligger tränarskap mig varmt om hjärtat.

Jag har en trut som sällan är tyst, jag har lätt för att lära känna nya människor och trivs inte ensam. Jag har också många åsikter och är inte rädd att framföra dem - på gott och ont. Som svaga sidor kan jag nämna min tröstlösa tankspriddhet och glömska, min oerhörda slarvighet och det alltför lilla tålamodet.

Jag har alltid haft en stark vilja. Och en klar bild av vad jag velat. Jag är äldst i en systerskara på fyra och en aning lillgammal. I lågstadiet kungjorde jag att jag minsann skulle gå idrottsgymnasiet, jag skulle bli gymnastiklärare och jag skulle få mitt första barn som 21-åring. Att det sistnämnda skulle bli verklighet, då sonen föddes några dagar före min 22-årsdag, kunde jag ändå aldrig tro den dag jag fyllde 21.

Att allt ändå skulle gått enligt planerna är att dock att ta i. Att min familj inkluderas i skilsmässostatistiken och att Thomas pappa, barnens farfar, fick hjärtinfarkt och flyttade till himlen för två år sedan, bara 43 år gammal, är exempel på att livet inte gått som planerat. Som 23-åring anser jag mig vara rätt erfaren av livet. Alltsomoftast positiv sådan. Mig ser man också nästan alltid med ett leende på läpparna.
 

Finns det eventuella frågor att ställa så är det fritt fram. Jag försöker besvara enligt bästa förmåga.