Det var inte lätt att få till en familjebild där alla skulle vara till sin fördel

En lång dag är till ända. En dag som inleddes med den sista städningen och de sista förberedelserna. En dag som avlöstes av folk som kom och gick från tidig förmiddag. En dag med mycket stoj och stim. Och en dag som Celine döptes in i den kristna tron och fick sitt namn.

Det var ett fint dop. Fastän Marius bara hölls några få minuter framme vid altaret och resten av tiden var ute på egna vägar. Även Celine skötte sig utmärkt - ömsom sov och ömsom var hon vaken.

Efter dopet i kyrkan begav sig den tjugo man starka truppen till det närliggande hotellet och åt buffét. Våra syskon, sammanlagt fem, sprang turvis efter Marius i hotellets korridorer. Därefter förflyttade vi oss hem till oss, där vi bjöd på kaffe, tårta och andra bakverk.

En större bildkavalkad från dagens dop kommer i ett senare skede när jag hunnit gå igenom bilderna.

Imorgon är det Celines tur att iklä sig samma dopklänning som Marius döptes i, i juli ifjol - ett par veckor än Celine. Dock skall underklänningen och bandet bytas ut mot rosa.

Imorgon på allhelgona skall Celine döpas i Keltinmäki kyrka 13:00. Släktingarna börjar strömma in under eftermiddagen och åker hem igen på söndag, så under helgen kommer bloggen inte att uppdateras lika aktivt.

Beställd tårta [check]
Bokat bord + mat [check]
Städning [pågår]
Dopklänning [check]
Övriga kläder [check]
Blommor [köp]
Övriga bakverk [gamlamödrarna har fixat]

Våra båda ungar sover middag för typ första gången samtidigt. Därför skall jag också fortare än kvickt dra mig till sovrummet för en powernap.

Framför Bonde söker fru avslutar jag för idag med Marius i klackskor.

Jag har länge länge suktat efter me&I:s orange plyschbyxor med sura grodor, men eftersom dessa redan kan kallas raritet, har prisen på finska auktionssajten huuto.net dragit iväg långt över 30 euro paret, vilket ändå börjar vara att ta i för ett par begagnade byxor. Men idag fick jag hem härligheten, i absolut nyskick, som jag vann på motsvarande Tradera - 150 kronor + frakt. Ännu något stora, men dessa börjar i stället vara för små (dock fortfarande i flitig användning). Och som om det inte vore nog med det. Jag var på ett meandi-party häromveckan. Jag kunde inte låta bli ett paket som finns att hämtas på posten.

Det tråkigaste med allt detta farande är packningen, uppackningen och tvättningen

Liksom alla andra dagen-efter-hemkomst svämmar alla hörn och kanter av ouppackade väskor, uppackade väskor och halvuppackade väskor. Klädhögar sorterade för tvättning och klädhögar som väntar på strykning och vikning. Men i motsats med väskorna som förvaring under lägren, känns det ändå skönt att få vika in dem i ett klädskåp - om än bara för några dagar. Och som vi båda konstaterade i morse; det var oerhört gott med egetbryggt kaffe och frukost ur eget kylskåp jämfört med all hotellmat vi ätit den senaste veckan.

P.S En julklappsönskan. En torktumlare.

Det var trötta, nybadade ungar vi bäddade ner i rentvättade lakan, i egna sängar, ikväll. Någon annan som kommer att njuta i egen säng inatt är jag, mamman. Därför kära vänner, ni tvåhundra meter bort i studentbyn, kommer jag inte på kvällens studentgalej. Mycket hinner och orkar jag med, men det förutsätter att man sover om nätterna.

Tand nummer sju och åtta har ploppat upp för Marius. Nu har han fyra uppe och fyra nere. Det börjar vara något att hänga i julgranen. Bara tolv kvar till fullt hus.

Bild från igår kväll

Pappa är ute på detta lägers sista pass och jag försöker packa ihop kaoset i stugan. Efter lunch väntar en fem-sex timmars bilresa beroende på antalet stopp. Hem för att tvätta, ha dop pch packa om. Om en vecka far vi igen.

Som mamma får man tycka att ens unge är sötast, vackrast, gulligast, finast och mest underbara i världen. Det tycker i alla fall jag att Marius är.

Första bilden då Celine har tutt i munnen

Visst har jag hört om barn som inte tagit tutten. Vilket jag tyst för mig själv kunnat avfärda med att det gjorts otillräckliga försök för att få barnet att ta tutt. För Marius - han tog ju gladeligen tutt första gången han erbjöds den. Ända tills Celine föddes. Hon har kväljts, hon har grimaserat och tutten har katapultslungats långa vägar. Och jag idoga försökt och försökt och försökt att få henne att ta tutten. Efter sex veckor börjar vi ändå göra framsteg och tutten hålls i munnen allt längre stunder.

Varför vill vi att hon skall ha tutt då? För det första, för att jag inte skall behöva erbjuda bröstet varje gång hon vaknar om nätterna (även om det i nuläget inte handlar om flere än två amningar - men det kan bli noll). Sedan är det oerhört tacksamt att kunna sätta tutten i munnen på en halvgnällig unge och således få tyst på det mest irriterande som finns.

Marius må ännu använda tutten mycket, men så länge det känns som jag ständigt har två armar för lite, så är tutten guld värd. När den äldre är på allmänt dåligt humör och den mindre också lider någon annan sorts nöd, tackar jag alla tuttar i världen. Dessutom är tutten ett effektivt sätt att lugna en Marius som går på högvarv. Låt det då kallas lättja, lathet eller något annat från föräldrarna sida. Jag tänker ändå fortsätta tutt-träna min dotter.

Lägerlivet fortsätter i allra högsta grad med mat, träning för fadern och utomhuslek för övriga, varvat med vila och sömn.

Gårdagskvällen bjöd inte heller på något romanstiskt sjuårsfirande då en trött mamma kröp ner i sängen strax efter att ungarna gått och sova, 19:30 - eller 18:30 vintertid. Vackert så också.

Bild från min student våren 2006. Ovetandes om att vi skulle stå som tvåbarnsföräldrar tre år senare. Men så unga, så söta och så kära. Precis som idag. Sju år efter den där dagen i Vörå, då vi själva titulerade oss att vara "ihop".

Den dagliga rundan till skidspåret

Även Inka, som är två månader äldre än Marius, har en mamma som är gymnastiklärare och en pappa som håller på med längdskidåkning. (Dessutom väntas en bebis till familjen inom två månader. ) Nåväl, denna familj som vi umgås mycket med hemma i Jyväskylä, befinner sig också de här på läger. Det tycker vi är skoj.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om mig själv. Många känner mig. Men statistiken visar, att de några hundra människor som började följa oss då Marius föddes, i nuläget är uppe i flera tusen i veckan, och således bara måste betyda att inte alla känner mig personligen. Mitt mål med bloggen är också att vara personlig, utan att vara privat.

Om ni läst så långt som i vänsterspalten, så vet ni att jag heter Eva och är 23 år gammal. Jag är finlandssvensk Molpebo bosatt i Jyväskylä. När jag blir stor skall jag bli gymnastiklärare och jag är ungefär halvvägs i studierna. Jag är inne på mitt andra år som mammaledig och tanken är att återvända till studierna nästa höst. Hur det blir återstår att se, eftersom jag fullkomligen älskar mitt liv för tillfället. Dessutom är barnen små bara just nu.

Jag flyttade hemifrån som 16-åring - för att börja idrottsgymnasiet, där jag sist och slutligen tillbringade fyra år. Jag har idrottat så gott som hela mitt liv med längdskidåkning som främsta gren. Det var också i gymnasiet som jag träffade Thomas. Jag höll på att tävla och träna ända fram tills jag blev gravid med Marius, även om motivationen inte riktigt höll samma mått då som tidigare. Även om jag knappast kommer att satsa på skidåkningen längre som aktiv, så ligger tränarskap mig varmt om hjärtat.

Jag har en trut som sällan är tyst, jag har lätt för att lära känna nya människor och trivs inte ensam. Jag har också många åsikter och är inte rädd att framföra dem - på gott och ont. Som svaga sidor kan jag nämna min tröstlösa tankspriddhet och glömska, min oerhörda slarvighet och det alltför lilla tålamodet.

Jag har alltid haft en stark vilja. Och en klar bild av vad jag velat. Jag är äldst i en systerskara på fyra och en aning lillgammal. I lågstadiet kungjorde jag att jag minsann skulle gå idrottsgymnasiet, jag skulle bli gymnastiklärare och jag skulle få mitt första barn som 21-åring. Att det sistnämnda skulle bli verklighet, då sonen föddes några dagar före min 22-årsdag, kunde jag ändå aldrig tro den dag jag fyllde 21.

Att allt ändå skulle gått enligt planerna är att dock att ta i. Att min familj inkluderas i skilsmässostatistiken och att Thomas pappa, barnens farfar, fick hjärtinfarkt och flyttade till himlen för två år sedan, bara 43 år gammal, är exempel på att livet inte gått som planerat. Som 23-åring anser jag mig vara rätt erfaren av livet. Alltsomoftast positiv sådan. Mig ser man också nästan alltid med ett leende på läpparna.
 

Finns det eventuella frågor att ställa så är det fritt fram. Jag försöker besvara enligt bästa förmåga.

Jag släppte lös ungen i skogen med en fotboll som apport. Nu laddar han batterierna igen.

Må så vara att det bara är en alldeles gigantisk hög med konstsnö

Även dagens resa gick bra, sånär på att även Marius sket världens braklass som gick både genom blöja och byxor och satte sig i bilstolen. Fräscht värre. I övrigt hann vi inte med så mycket mer utöver bilresan än ett par timmars utelek och middag innan det var läggdags för våra två jon.

Frökens tredje skitblöja. Fjorton minuter amning, blöjbyte och lek på en parkeringsplats i Finland.

Baksätet och bagaget

Vi ska tydligen vara till måndagen kommer Thomas och meddelar

Detta blir den tredje gången för Marius. Celine å sin sida åker för första gången uppåt i landet, efter att ha besökt både de sydligare och västligare delarna de senaste veckorna. Såhär såg det ut ifjol när Marius var på ett av sina första läger. Sådär lär det inte se ut den här gången.

Precis som mamma uppvisar sonen sina nya byxor som äntligen passar (med reservation för lite stora), efter att ha legat ett helt år i skåpet och väntat på användning. Den som väntar på något gott.

Idag täcktes marken vit för första gången denna höst. Det var också det mest spännande som hänt idag. Svagt med andra ord.

Ett smakprov från redskapsgymnastiken. Och jag ber om ursäkt för den totalt opassande musiken, men jag har endast ett fåtal låtar på min dator.

ETT NYFÖTT BARN
Av: Siv Andersson

Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött.
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!

Ett spädbarn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.

Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.

Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram.

Vi har haft en ovanligt lugn men ändå gemytlig dag tillsammans idag.


Marius totala ointresse för böcker ändrades över en natt. Nu skall det läsas läsas läsas och vår unge som aldrig tidigare kunnat sitta still, har suttit som ett ljus i våra famnar. Mysigt och mycket välkommet tycker mamma och pappa.

Vi hade kaffegäster och jag lyckades fantastiskt bra med dagens blåbärspaj, vars hemliga ingrediens var mörk choklad. Marshmallows var något som också skulle pryda pajen, men det var något jag inte hade hemma denna söndag. Receptet finns här och rekommenderas varmt.


Celine hade tungt huvud idag och hölls inte på magläge alls. Här hjälper dessutom brorsan till.


Och som vanligt har dagen fyllts av en massa skratt, mest åt vår egen lilla clown Marius.

Jag kom mig tillslut iväg hemifrån och mitt stadsbesök såg länge ut att bara bringa hem saker till ungarna i form av strumpbyxor och vinterhandskar, trots att jag begav mig med hopp om att finna ett par jeans och en ny klänning till det kommande dopet om exakt två veckor. Det var svettigt, det var dammiga provhytter och det mesta såg bara snyggt ut på klädgalgen, och jag konstaterade än en gång hur underbart det i stället är att sitta i soffan och klicka på enter än att springa på stan. Till sist fann jag dem ändå - de perfekta jeansen. Och så klart fick jag de senaste dagarnas nyhetsomspunna råd - tvätta inte på halvår. Okej, I´ll see.

Min blogg är så långt ifrån modeblogg man kan komma. Men jag måste ändå stoltsera med mina nya jeans som är så fruktansvärt snygga. Detta är antagligen den första och sista "outfit"-bild jag kommer att publicera. Jag bjuder på den.

Jag hade så smått fantiserat om en ledig dag. Lång sovmorgon, skön frukost, strosa på stan, en kopp kaffe i allsköns ro på Coffee House... Jo, pyttsan.

Och mitt i det vanliga förmiddagsvirrvarret så stövlar två dopingtestare in i vår lägenhet som ser ut som ett bombat Hiroshima. Jag önskar att min karl också vore född med gåvan att kunna pissa i en burk på beställning.

Jag tillsammans med våra älskade ungar

Samtidigt som pappan steg in i bilen, efter nästan två veckor på läger, kände jag hur tröttheten vällde över mig. Antagligen var det vetskapen att vi åter är två om ungarna som gjorde att jag kunde slappna av och därav kom också tröttheten ikapp. Nu väntar fyra dagar hemma, innan la familia - denna gång med full styrka, åter drar på läger.

Jag vet inte. Jag har ett starkt begär och en enorm lust att blogga. Men jag lider av lindrig skrivkramp. Jag har aningen småtråkigt fast jag egentligen flyr det svällande tvättberget som väntar på strykning och vikning. Och det känns idel upprepning att berätta om dagen. Trots att vi hunnit med en hel massa som vanligt. Ändå kliar det i mina fingrar, fast jag vet inte vad jag vill.

Först for vi på redskapsgymnastik på förmiddagen. Sen hem och äta och sova (bara Marius). Sen gick vi till parken och lekte med Aleksi. Och sen gick vi hem för att Riikka kom och hälsade på. Och sen när Riikka gick så kom Pernilla i stället. Och sen var det läggdags för Marius. Och efter det var det läggdags för Celine. Och sen for Pernilla hem. Och sen var den dagen slut.

Kaffet gjorde gott, ungarna skötte sig med bravur och resten av dagen försvann i all hast. Vi räknar ner tills pappan kommer hem igen; tre dagar kvar.

Det är minusgrader, det är snålblåst och det är kallt.

Mamma framför ratten

Jag, moster Åsa fungerar som privat bloggare. Vi sitter nämligen, åter i bilen på väg hem mot Jyväskylä. Vi pratar skit, lyssnar på musik och beundrar Finlands vackra skogar. I baksätet är det än så länge tyst och skönt.

Marius har hittills haft något av odefinierbar färg på ögonen. Inte gröna, inte blåa men inte heller bruna. Men ändå någon sorts blandning. Fast på sistone har de blivit allt brunare. Precis som mammas.

Jag fick en fråga tidigare om jag inte kunde skriva om hur livet som tvåbarnsmamma är och visst kan jag det. Jag skriver alltså om hur det är att vara mamma till Marius och Celine, mellan vilka det är en ålderskillnad på knappt ett år och fyra månader.

Egentligen hade jag inga förväntningar alls om hur det skulle bli när det kom en unge till, till huset - förutom att det antagligen skulle bli tuffare. Vi har ju tidigare haft ett högt tempo på med Marius, med gymnastikgrupper hit, knattegrupper dit, det öppna dagiset, mammaträffar och så alla läger och resor. Vi var båda, jag mamman och pappan, dock rörande överens om att Marius måste få fortsätta enligt sitt schema - för allas vårt lugn.

Det jag kanske var mest orolig över, var hur Marius skulle reagera när det helt plötsligt kom en bebis hem till oss. Trots att det i början var ett ständigt vaktande så att han inte skulle vara hårdhänt mot lillsyrran, så har det inte funnits ens en antydan till svartsjuka. Numera, efter en månad hos oss, är jag inte heller särskilt rädd att låta Celine ligga på soffan i vardagsrummet. Såklart med ett vakande öga, men storebrodern verkar ha förstått vad han får göra och inte göra. Emellanåt går han fram till soffan, ger henne en puss, en kram och pajar lite på håret innan han återgår till sina egna sysslor. Jag ammar Celine oftast i soffan och eftersom Marius inte har tålamod till några långvariga lekar, så springer han oftast maraton från rum till rum och därför har jag således oftast uppsikt över vad han håller på med. Dessutom går det alldeles utmärkt att amma också på stående fot.

Den jobbigaste tiden på dygnet är på morgonen och vid lunchen. På morgonen skall båda påklädas, Marius är rastlös och väntar på att få gå ut, jag ska äta frukost, dricka kaffe och så skulle jag vilja ögna genom tidningen (och kolla bloggar). Och så är ofta brösten sprängfyllda och behöver pumpas. Dessutom borde man bädda sängarna, starta tvättmaskinen, dammsuga frukostsmulorna under bordet, tömma diskmaskinen och göra det vanliga plocket. Och så skits det ner sig och krävs påfyllning däremellan.

När vi skall ut klär jag alltid på Celine först och lägger henne i vagnens liggdel. Sedan är det Marius tur, och trots att han ofta strejkar och protesterar, så är det bara att sätta hårt mot hårt för det finns ingen tid för daltande och tafattlek för då är det snart också någon som gallskriker i vagnsdelen. Då Marius sedan är påklädd är det bara att snabbt slänga kläderna på sig själv, kasta skötväskan över axeln och ta ena ungen i handen och andra i liggdelen och gå ner för trapporna och ut på dörr.

Utomhus uppenbarar sig sällan problem. Stora ungen leker själv, lilla ungen ligger i vagnen och jag får andas i lugn och ro. Det är då vi skall gå in igen, speciellt till lunchen, som dagens andra utmaning börjar. För det första är Marius mycket sur för att vi måste gå in och jag får för det mesta använda all min kraft för att få hem och in en gråtande och sparkande unge, samtidigt som jag kånkar på lillasyster.  Dessutom är han trött. Innanför dörren kastar jag min egen jacka, klär av Marius i bara blöja och placerar honom i matstolen, dyker in i kylskåpet och slevar upp mat på en tallrik, medan den värms i mikrougnen fyrtio sekunder, klär jag av lillasyster och hämtar bestick - mjölk och haklapp åt Marius. Mikron plingar och tallriken placeras framför ungen samtidigt som jag sjunker ner i soffan för att amma Celine.

Sedan är Marius och Celine färdigätna samtidigt, och efter mun- och handtvätt på grisen, så bär det direkt i säng för middagsvila. Därefter brukar jag sätta mig ner och pusta, blogga och koka en kaffekopp, innan jag tar itu med maten som ligger under bordet. När detta är gjort är Marius också ofta färdigvilad och eftermiddagspasset börjar. Vi försöker tillbringa en stund inomhus och äta mellanmål, innan vi börjar dagens andra påklädningsrumba. När vi kommer in igen börjar det bli dags för middag, men då är det inte lika bråttom. Marius får ofta titta på Tjorven och Skrållan en stund innan middagen för att själv varva ner lite, men också för att jag skall hinna amma och förbereda middagen. Mätta i magen klär vi alla på oss den tredje gången för dagen och går en kvällspromenad. Ungefär varannan kväll går också Marius i badet eller duschen innan läggdags och denna lott faller oftast på pappa. Därefter är det grötätning och tandborstning och sällan är klockan efter 19 före stora ungen har somnat.

När Marius har somnat kan vi ägna all uppmärksamhet åt Celine, trots att vi försöker få henne att sova också innan 20. Under kvällen gör vi inte längre några stordåd, förutom att vi numera endast handlar mat efter Marius läggdags. Jag försöker också laga all mat kvällstid så att det alltid finns att värma dagen efter. Bortstädning och diskning faller på Thomas.

Jag har aldrig sagt att det är lätt. För det är det inte. Visst kunde vi placera Marius på dagis ett femtontal timmar i veckan för att få vila, men vid det här laget vet ni vilken åsikt jag har i dagisfrågan. Vi vill, den enda gången vi har möjlighet, ägna vår tid åt barnen. De kommer ändå att hinna tillbringa tusentals timmar i en kommunal byggnad tillsammans med dagispersonal. Sedan är sådana saker som att byta dubbelt så mycket blöjor och tvätta ännu mer skitiga kläder ingenting som märks någonstans, eftersom sådana saker ändå skall göras. Om våra besök när Marius var liten, var puttenuttiga och framkallade babyfeber, kan jag nästan lova att vi har en lika avtändande effekt nu. Med en unge som springer runt och undersöker och råddar snabbare än man själv hinner blinka, i ofta icke barnvänliga hem, med en annan som ömsom äter och ömsom skiter så visar vi nu mera av vad verkligheten som småbarnsförälrdrar innebär.



Den stora fördelen, med pappan som eliskidåkare, är flexibiliteten. Trots att han kan vara frånvarande i till och med två veckor, så kan han långt ställa sina träningstider enligt oss när han är hemma. Det kan innebära att han mitt i dagen kan gå ut och leka med Marius eller fara på redskapsgymnastik. Effektiviteten är också något som är vår stora fördel. Vi funderar inte utan gör, och vårt team samarbetar snabbt och väl. Han är också mån om att dra ett större lass i hemmet när han har lugnare perioder. Jag tackar också Gud över att vi har ungar som sover om nätterna och inte drabbats av kolik. Efter nästan två veckor hemma hos respektive familjer har man insett vilken lyx det vore att bo lite närmare möjlig hjälp och avlastning.



Om jag till slut skall dra en slutsats då, så är det ju såklart mera jobb med två ungar än med en. Speciellt då åldersskillnaden är så liten mellan dem. Samtidigt som vi redan är vana med ett högt tempo och mycket går av bara farten. Men båda ungarna är tvungna att lära sig att vänta på sin tur - för numera är det två stycken som skall dela på uppmärksamheten.

Och till sist. När bloggar jag? Samtidigt som jag ammar, när Marius sover middagsvila och/eller efter ungarnas läggdags. Jag skriver aldrig blogg om jag inte vet vad jag ska skriva om, så texten i sig tar inte länge att producera - det är bilderna som tar tid. Er respons är också en inspiration till att skriva. Så tack till er som tar er tid att skriva en kommentar och tummen upp till er som orkade läsa ända till slut.

Det skönaste man kan göra hemma hos morfar en ruggig höstkväll är att installera sig framför vedhällan för att värma fötterna. Och varför inte slå två flugor i en smäll och pissa lite på samma gång.

Trots att det var skönt med sovmorgon imorse, så har vi varit lite ur balans då vi har haft två timmar mindre till förfogande. Dagens höjdpunkt för Marius var ändå Tropiclandia-besöket med mostrarna Åsa och Sara. Medan de badade så att fingrarna blev till russin så vände jag, tillsammans med Celine och gamlamormor, ut och in på varenda affär i staden som skulle kunna tänkas sälja barnkläder, i jakt på en vinterhalare åt Celine i storlek 62. Vilket visade sig vara en nästintill omöjlig uppgift då det visade sig att just den storleken var slut på alla ställen. Hem följde ändå en halare i storlek 68, men jag överväger ändå lämna tillbaka den, eftersom det var drunkningsvarning på den. Likaväl kan jag i såfall använda Marius halare från ifjol i storlek 70.

Vi kryssar av besök efter besök och dagens förmiddag tillbringades tillsammans med Marius gudföräldrar och deras son. Och på kvällen var det fullt bus med mina kusiner, barnens så kallade låssaskusiner, Frida och Elin. Vi kommer att hinna med mycket ännu under de två dygn vi kommer att vistas här. 

Jag varken skämtar eller överdriver när jag säger att ungskrället på fyra veckor har sovit MAX 3 timmar sedan 7.30 i morse. Och hon är vaken ännu. Det har således varit en dag modell gnälligare.

Öhh. Vart försvann den månaden?

På samma våglängd

Det är inte brist på människor och social kontakt i våra liv. Lite före nio körde vännen Pernilla in på gården. Kvart över ett lämnade hon oss. Tio minuter senare var vi påväg in till stan för att träffa den några månader äldre Matheo med mor. Jag hade en ytterst trevlig eftermiddag med denna Linn, som var precis lika lätt att umgås med som jag trodde. Efter att ha handlat blöjor på stan styrde vi vidare mot min syster och som en smärre tsunami vällde vi in i hennes ett rum och kök, och orsakade synbara spår efter oss. Jag tackar alla inblandade för dagen.

Någon står parkerad framför tv:n när Doreen lär ut nya hiphopsteg i Barnkanalen om morgnarna.

Med ny energi tar vi oss an en ny dag. Vilket behövs då Marius springer och drar hårfönen efter sig med kontakten som handtag, bär skor in i vardagsrummet och äter Helosansalva.

Med Celine-tutt i munnen och rosa band i håret kan man undra vem som är dottern i huset. Men han är ursöt, vår son.

Håhåjaja. Båda ungarna sover natt sedan en timme tillbaka och jag får äntligen pusta ut efter ännu en intensiv dag. Trots världens stormväder förlöpte bilresan igen bra och efter att vi anstormade Kolebackhuset vid tvåtiden så har aktiviteterna avlöpt varandra i rask takt.

Morgondagen fortsätter i samma stil då vi inväntar Pernilla redan vid niotiden i morgon förmiddag. Och efter den stora ungens middagsvila skall hoppa i bilen och åka till Vasa-stan. Vi skall nämligen gå på bloggdejt och träffa mamma Linn tillsammans med sonen Matheo. Det kommer att bli hur spännande som helst, eftersom jag inte tidigare träffat människan i fråga. Och efter det skall vi ännu hinna träffa moster Åsa och inspektera hennes lägenhet. Jag lär därmed vara en dålig bloggerska imorgon.

Det lönar sig inte att ringa åt mig för tillfället. Jag glömde tydligen telefonen hemma i Jyväskylä. Fasen.

Eftermiddagens lekparksbesök var häftigt. Eller då vi skulle gå därifrån. Båda ungarna grät, en värre än den andra, i nästan två promenadkilometrar. Jag kunde inte låta bli att småle när människorna vi mötte kastade medlidande blickar åt oss. Jag kunde inte känna mig mer småbarnsmor än just då.

Jag njuter av den sista tystnaden innan jag kryper ner i sängen. Väskorna är packade inför morgondagen och läget i övrigt är under kontroll. Vi startar färden mot morfar och mostrarna så snart vi är färdiga imorgon. Jag håller tummarna för att ungarna uppför sig lika exemplariskt som de förra bilresorna.

Förresten. Visst äger vi mössor i parti och minut, men stackars lilla tösen har alldeles för litet huvud för att någon mössa skulle uppfylla sitt syfte på henne. Jag tar tacksamt emot tips på mössor som passar årstiden åt en nyföding.

Bild från höstens hittills kallaste förmiddag då temperaturmätaren visade på plus minus noll.

I slutet av denna månad far vi ju först på läger till Vuokatti. Efter en några dagars vända hem igen, så åker vi 810 kilometer rakt norrut och där lär vintern då ha inletts. Detta betyder att det skall vara full vintermundering och innan dess bör ett par vinterstövlar och några par handskar införskaffas åt den större ungen, medan den mindre behöver en vinterhalare och en åkpåse. I fjol visade termometern på minus aderton då vi anlände Lappland.

Pappan kommer hem igen om elva dagar

I två omgångar har jag kört till tågstationen idag - den ena för att föra pappan som påbörjade sin resa mot Österrike och den andra för att hämta ungarnas gammelmormor som kom för att hjälpa mig att hålla ställningarna. Den resa som var tilltänkt att göras imorgon, blir först på onsdag morgon, eftersom det har varit en aning hektisk dag idag.

Celine var vaken i hela fem timmar under förmiddagen - hon lär sova resten av dagen

Vid drygt tre veckors ålder ligger vikten på 3900 gram och längden på 52 cm. (Vid födseln 3240gr/47cm.)

Med vinterdäcken på bilen åker vi igen med hemåt mot nordost. Hem för att tvätta och packa om. Pappan åker under morgondagen mot Österrike för träningsläger och jag inväntar min mormor - som skall agera körsällskap åt mig när jag tar med mig ungarna och åker de fyra timmarna till hembyn - högst troligen på tisdag (utifall att vi har fått allt tvättat och torkat tills dess).

Idag, liksom igår förmiddag, uppsökte vi en Pargaspark för att leka med ortens ungar.

Ungen som trivs allra bäst när han får vara i centrum

Att vakna en timme för tidigt är ett utomordentligt kort för en spoliera en förmiddag och resulterade sedan i att sonen fick dyka i säng på tom mage då inte maten hölls i munnen mellan gråtattackerna. Jag ber nu till högre makter att ungen skulle sova åtminstone en och en halv timme.

Pappan är för tillfället en mycket upptagen man med möten hit och radiointervjuer dit. Huvudorsaken till vårt Pargasbesök är ett seminarium som han skall hålla under eftermiddagen och kvällen. Därtill fungerar han som tränare och så skall han själv också hinna träna.


Bild från förra våren och en av vinterns många skidturer