Idag var det då dags för ett nytt försök med Celines tvåmånaders rådgivning (Marius fick ny tid först om två månader).

Jag ställde väckarklockan innan jag gick och lade mig igår kväll. De fanns inte utrymme till sjusovning som de tidigare morgnarna. Vi stiger upp och börjar med morgonbestyren. Skita på pottan, ny blöja åt vardera unge, frukost i godan ro, pulverkaffe och ett snabbt varv genom tidningen, amning, påklädning av oss alla och packning av skötväska. Klockan tickar på och det blir dags att börja klä på ytterkläderna. Jag sätter stickasockorna på Marius och trär på ena halarbyxbenet då jag hör ett välbekant bubbel från sittern i vardagsrummet.

Av med byxbenet igen och in med flickungen i badrummet. Av med kläderna, tvätta arslet och på med kläderna. Klockan tickar obönhörligt fort. Kämpar halaren på Marius, stoppar tutten i munnen på honom och tar itu med nästa unge. Celine gör i alla fall inte motstånd. Hänger skötväskan över axeln, tar en filt under armen, liggdelen i ena handen och Marius i andra och trappar ner för trapporna.

Ute samarbetar inte Marius. Han hittar en fimpkopp, visar att det är usch usch och börjar kladda med den. Mitt tålamod tryter, jag måste hämta vagnen från förrådet en bit bort och har händerna redan fulla. Jag lämnar Marius åt sitt öde några obevakade minuter och skyndar för att hämta vagnen. Hämtar Marius som hittat granntanten och spänner fast honom. Äsch, telefonen glömdes inne, men det kan inte hjälpas. Jag misstänker att klockan redan är alltför mycket och sätter fart på benen. Tre kilometer skall avverkas och jag genar över bilparkeringar, småspringer i nedförsbackarna och tar snäva kurvor i gathörnen.

Med två minuter till godo, stövlar vi in rådgivningens lokaler. När jag klär av mig min egen jacka har en fet och lång, mörk svettrännil uppenbarat sig på ryggen av min ljusblåa skjorta och pannluggen har klibbat fast i en vacker mittbena. Jag småler för mig själv och tänker att det är underbart att vara mamma.