Vi har gått i giftastankar redan i flera år. Förlovade har vi varit i fem och ett halvt. Tillsammans i sju. Först kände jag mig så liten. Jag var ju bara tjugo. Och sen kom ju Marius. Och så var det Celines tur. Och så pass traditionella är vi, att vi vill ha vigsel i kyrka med tillhörande bröllopsfest, och utan risk att behöva stå och huttra i snöslask.

Såhär i efterhand. Av praktiska skäl, skulle det ha varit lättast att ha gift sig för två år sedan. Å andra sidan är vi tusen erfarenheter och två guldklimpar rikare två år senare. Och visst har det sin charm att stå framme vid altaret i kyrkan och säga ja till varandra, utan att veta vad den snart tvååriga storebrodern kommer att hitta på med sin åttamånader gamla lillasyster i kyrkbänken.

Vi får se vad storebror och lillasyster hittar på då mamma och pappa skall säga ja till varandra i kyrkan