Det är tur att vår unge inte har några sociala problem. Eller så har han bara inte fattat det ännu. Marius har idag tillbringat några timmar med Jenna medan jag satt i skolbänken. Det är en lättnad att kunna gå ut genom dörren när sonen bara sitter och ler till avsked. Men i och med att vi har över trehundra kilometer till närmaste släktingar så är vi beroende av våra vänners hjälp, och jag kan ju bara hoppas att allt vårt farande ligger som grund för att Marius inte ännu har uppvisat några som helst tecken på blyghet. Må det inte komma heller.