Den absolut tråkigaste Mariussysslan är det här med ätande och matande. Ibland känns det som om dagarna går ut på ett evigt ätande. Frukost vid åtta, lunch vid elva, mellanmål vid två, middag halv fem och gröt vid halv sju. Däremellan ska det kokas, handlas och städas bort. Ungen äter alltsomoftast själv, speciellt med mig, eftersom jag inte orkar mata honom (bortsett från barnmatsburkarna och kvällsgröten, det bespar jag mina nerver). I stället står jag på alla fyra efter måltiden och skurar golvet. Hur måltiden förlöper beror också mycket på hur trött, hur busig eller hur hungrig ungen är, men han blir ändå duktigare för varje dag som går och nu lyckastill och med en del av födan hållas på skeden hela vägen till munnen.

Men det finns ett undantag. Plättar. Då är det kalas. Golvet är rent, bordet är slickat, haklappen är tom och tallriken skiner. Jag stekte plättar för brinnkära livet till middag och ungen tuggade i sig snabbare än jag hann steka med sina fyra gaddar. Jag och ettåringen glufsade i oss plättar för fyra personer. Till all lycka gjorde jag dubbelsats för i morgon blir det plättkalas på stranden.