När vi närmar oss ytterdörren för att gå in blir ungen i famnen plötsligt hal som en ål. För varje trappsteg upp till lägenheten ökar decibellen - för att nå full styrka när vi stiger innanför dörren till den egna lägenheten. Ungen kastar sig raklång på ryggen, sparkar med benen och fäktar med armarna och ljuder så att det utan tvekan hörs in till grannhuset. Jag blänger inte längre på föräldrarna i affären som har barn som får ohanterbara utbrott. I stället ler jag lite i samråd. Jag vet numera att det inte alltid är så lätt. Gud bevare mig väl innan ungarna har flyttat hemifrån. Mycket har man framför sig.