Marius har tre gånger under sitt ettåriga liv varit blyg. Den första gången var i simhallen när han var omkring ett halvt år gammal och några gamla tanter ställde sig ovanför honom och plåttrade en värre än en annan på finska. Andra gången, cirka tre månader senare, var vi i Molpe och morfar kom in för att säga hejdå i full fiskarmundering då tårarna började spruta. Den tredje gången som ungen uppvisade blyghetstecken var när vår vän och landslagssprintern Jesse, med sin längd på nästan två meter och med sin djupa stämma, hjälpte oss att flytta i maj. Han är således inte särskilt folkskygg den där vår son.