När jag som höggravid springer med spänstiga gasellsteg efter mitt vilddjur till unge eller när jag stegar förbi vanliga dödliga fotgängare på gatan med vagnen, så känner jag mig som skapt för att bära barn. Inte en gravidkrämpa så långt ögat kan nå. Och visst hoppade jag längd i den trettisjunde graviditetsveckan av fyrtio också med Marius. Jag antar ändå att de tio åren med tusentalstimmar träning också spelar en positiv roll. Likt förbannat är jag oändligt trött på att vara gravid för tillfället.