Liksom en hund skall Marius ut och rastas vareviga dag. På gott och ont. En dag som denna, när Guds syndafloder fullkomligen forsar ner, skulle jag gärna tillbringa dagen inomhus. Men den goda mamma som jag är, klädde jag ungen i halare och mössa samt mig själv i goretexjacka som stramade kring magen, och vandrade de tvåhundra metrarna till parken. Där vi ju förstås var helt allena. Marius intog förnöjt en plats i den största bruna vattenpölen under det outtröttliga störtregnet och plockade med sina älskade stenar. Däremellan låg han, ömsom på mage, ömsom på rygg. Och så plaskade han så att pölen utvidgade sin diameter rejält. När vi sedan en god stund senare hade rundat alla pottar, rutschat i alla kanor, matat hästarna och klättrat på borden så var vi äntligen klara att gå hem igen.