Jag blir så avundsjuk när jag läser folks morgoninlägg om mysmorgnar med hela familjen. Inte för det att vi inte har pappa hemma med oss. Utan för att vi inte har den minsta mysig son. För det första är det en livsfara att alls lyfta upp honom i sängen. Man borde sätta en sele med svängradie på en halvmeter på honom. För det andra har vi otroligt fina sänglampor som blir fruktansvärt heta om dom är på. För det tredje så är vår sänggavel inte världens stadigaste. Därför är det oerhört roligt att stå och ruska denna fram och tillbaka. Och när sänggaveln inte intresserar för tio sekunder så har vi ju saker på våra nattygsbord. Då måste man ju med våld klättra över mammas ansikte för att komma åt dessa. Och ja, sängen sviktar ju också om man sitter på rumpan och hoppar upp och ner allt vad man orkar och detta är ju jättekul!

Så summa summarum så är mysmorgnar med pussar, kramar och morgonprat något som existerar i detta hus. Ungen får mysa bäst han vill i sin egen säng.


Gårdagen verkar börja där den slutade igår. Just nu står ungen och gråter och hackar på badrumsdörren. Varför? Jo, för att  han har sett att gårdagens vattenfyllda badkar står inne på golvet. Giv mig kraft.