Ibland håller mitt mammahjärta på att spricka av stolthet. Som nu till exempel. Marius har suttit en timme och fyrtiofem minuter (!), helt allena i vardagsrummet och lekt med sina leksaker. Inte ett knyst, inte ett pip. Jag har varit och kikat på honom ibland, men det är bäst att förbli oupptäckt. Då han lessnade kom han glad i hågen (med ett dynglass i röven) krypandes till sovrummet där jag låg och läste en bok.

Och idag på dagen, då vi var i skolan. Modigt kröp han genom hela salen, fram till en pojke (eller kanske man skall säga karl, eller vad fasen heter det då man är i min ålder? Karl/man/kvinna låter så fjantigt och kille är så himla riksvenskt, nåja, det var en parentes det) och skulle upp i famnen. Nästan hela tiden vi var där så satt han och tittade på honom och henne som tränade redskapsgymnastik.

Dessutom är det aldrig några problem att lämna Marius med någon av mina kompisar. Eller någon annan för den delen heller. Säger jag nu. Peppar peppar. Den som lever får se.