Jag kan lova att det dröjer innan jag far nånstans igen. Vi är hemma och jag är så trött, så trött att bara tårarna sprutar. Ja, jag är väl en aning hormonstinn också.

Det var tajt, så tajt när jag skulle från jobbet till busstationen. Åsa stod med Marius och väntade vid bussplattformen i Vasa och jag gasade på så mycket jag vågade. Som kronan på verket, grädde på moset och pricken över i:et, så kom polisen emot bakom en sänka. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag var väl medveten om att jag körde för hårt och det var bara att hoppa in i polisbilen och ta emot böteslappen. Det känns som det var plus minus noll med att ha jobbat. Och all övrig stress det förorsakat. Vi missade ju förstås också bussen, men vi tog till plan B och Åsa fick packa unge och väskor i bilen igen och i varsin bil på olika håll körde vi till nästa möjliga hållplats, dit vi som tur var, hann före bussen. Resten av vägen följde väl någorlunda planerna, men visst kunde man leva ett lättare liv (om än mindre händelserikt också).