Det brukar vara vanligt förekommande att allt jobbigt trots som mamman får ta, byts ut mot änglalikhet med pappan. I alla fall kan det kännas så hos oss, när jag ibland ringer till pappa sambon och är uppgiven över Marius gnällande och upproriska fasoner; att sambon tycker att jag överdriver en aning, eftersom Marius ofta uppför sig exemplariskt när han är hemma.

Ikväll skulle Marius följa med pappa till idrottshallen medan han tränade och redan hemma såg man vartåt det skulle barka. Jag var påväg att säga att det kanske skulle vara bäst att Marius stannade hemma men lät det bli osagt. En dryg timme senare kom en uppgiven sambo hem igen med en son som hade haft tjugoåtta utbrott. Jag kunde inte låta bli att le i mjugg.