Den råa sanningen

Jag skall snart sluta, men då vi en gång håller i ämnet.

Jag läste just en insändare skriven av en mamma. Hon skulle börja jobba och dottern skulle börja på dagis. Hon sökte dagisplats enligt anvisningarna och fick beskedet att dottern hade köplats nummer 63 (!!!) och att inga platser hade anmälts lediga. Jobbstarten närmade sig och inga beslut hördes av. Fyra veckor innan mamman skulle börja arbeta fick hon erbjudande om en dagisplats - 40 kilometer hemifrån enkel väg. Mamman jobbade 37 kilometer åt andra hållet. Detta skulle utgöra dagisresa på 80 kilometer dagligen + arbetsresa på 74 kilometer dagligen. Jag behöver inte ens addera dem för att ni ska förstå galenskapen. Mamman tog det vettiga beslutet att stanna hemma med dottern ett halvår till - fastän de egentligen inte hade ekonomisk möjlighet till det. Och detta är inget undantag utan ren fakta. Och om nu något är själviskt och egoistiskt så är det att komma och säga "Synd för dem", speciellt om man sitter och pantar på en dagisplats man egentligen skulle klara sig utan.

Det är den råa sanningen.

Otroligt.
Jag är också en av de mammor som sku låta sina barn va hemma om ett syskon anländer. Just nu är Nova sjuk, och då är även Tindra hemma. Förra veckan var jag permitterad, och båda barnen var hemma. Mitt samvete tillåter inte heller att barnen är på dagis om jag är hemma.

Pia:
Jag har många gånger tänkt på dig under diskussionens gång. Du som har tvillingar. Hur du klarade av att knyta an två barn samtidigt. Du funderade inte på att sätta den ena på dagis så du kunde ägna dig all tid åt den andra? Nej, skämt åsido. Jag hoppas du förstår min ironi (och även vad jag vill ha sagt):) Du har klarat mycket mer än vad många andra skulle ha klarat!

Åtminstone där jag bor får alla dagisplats, staten är SKYLDIGA att hitta plats åt alla barn. Och då talar vi inte om en plats som ligger 40 km bort. Fast det är väl olika på olika ställen. Det jag tycker fler föräldrar borde göra är att söka plats på dagis i god tid om man vet att det kanske blir dagis för ens barn. Jag sökte plats kort efter att dottern blev född, eftersom jag ville ha det bästa dagiset och såklart ett av de närmaste. Om man söker i god tid är chansen väldigt STOR att man får plats, eftersom barn flyttas upp från avdelningarna med jämna mellanrum.

Avståndet beror egentligen på kommunsammanslagningarna (förstås). Och staden har inga skyldigheter att erbjuda närdagiset. Och sen spelar det heller ingen roll om man skickar in ansökan tidigare, eftersom de ändå behandlas först de fyra månader innan man behöver platsen. Detta kan säkert dock variera från stad till stad, kommun till kommun.

Jag fick veta att Alma hade fått plats tills hon fyllde ett när hon var 3,5 månader :) Men det dagis vi har är egentligen ett sk privat dagis också. Men det lönar sig att testa!

Man är så inställd på att få 2 så att knyta an är ju inget problem. Men ibland är jag rädd att den ena ska känna att hon får mindre än den andra, om du förstår hur jag menar..fastän man försöker vara rättvis!
Ibland så tar Mats ena tjejen och far iväg på nåt eget med henne, och jag gör nåt ensam med den andra tjejen, på så vis får vi ju egen tid med ett av barnen. Och jag tror det är jätteviktigt.

Men ja, kanske man borde föra den ena på dagis för att få mer tid med den andra... ;)o sen byta följande dag! Nej hjälp, jag skulle må såå dåligt!!

Men vem är det som bestämmer vem som har störst rätt till förskola/dagis? Nu hade ju mamman möjligheten att vara hemma ett halvår till. Det är inte alla som har det. Många skulle bli avskedade av en sådan sak, speciellt i dessa tider.

Man kommer alltid kunna hitta orättvisor i världen.

Min son är på förskolan mellan 30-40 timmar i veckan. Det finns ingen annan möjlighet för oss. Utan förskolan hade jag blivit arbetslös.
Och han kommer få fortsätta gå i förskola när lillasyskonet kommer, den rekommenderade tiden som förskolan föreslår; 3 dagar/vecka, 5 timmar/dag. Jag tänkte INTE ge upp min förskoleplats. För jag planerar att ha mitt jobb kvar även efter nästa föräldraledighet. Om det gör mig till en dålig människa so be it. Det är smällen jag får ta för att jag ska kunna ge mina barn det liv jag vill att de ska ha. Jag har ingen fin utbildning och förlitar mig på att jag ska ha mitt jobb kvar för att kunna behålla min bostad.

Dessutom tycker jag att det är tämligen o schysst att ta bort ett barn ifrån en förskola som denna gått på i ett år, för att sedan efter ytterligare ett år starta om med en ny inskolning utan kontakt med förskolebarnen längre. Även barn är sociala varelser som behöver närhet och vänskap.

Men självklart tycker jag att föräldrarna räcker gott och väl, om man har möjlighet till det. Min son var hemma i 2 år på heltid med mig. Det funkade jättebra.

Men man kan inte döma ut andra för deras val och för vad som är bäst för DERAS familjesituation - alla har tyvärr inte samma villkor och möjligheter. Det finns ju många föräldrar som grämer sig och mår riktigt dåligt över att de MÅSTE ha sina barn på förskola.

Jag tycker inte heller att det är okej att ha sitt barn på förskolan heltid för att kunna shoppa dagarna igenom, men jag tror inte att det är så många som utnyttjar systemet på det sättet. Jag tror att de flesta (jag vill tro i alla fall) är ansvarstagande föräldrar som bryr sig om sina barn.

Nu blev det långt men jag ville ha ur mig min åsikt.