Det är någonting speciellt med augusti. Och förändringen känns genast mellan den sista juli och den första augusti. Jag vet inte om det är förväntan. Förväntan över skolstarten och höstens anstormande. Återgången till normala rutiner. Trots att jag är tjugotre år och redan varit med om otaliga skolstarter så tycker jag ändå att det är spännande när pennor, suddgummin och ryggsäckar plockas fram i affärerna.

I år är det första gången sedan jag sju år gammal och entrade den gula lågstadiebyggnaden och började första klass, som jag inte skall till skolbänken - eller föreläsningssalen. Egentligen skulle jag ha börjat med en lärarpraktik om en dryg vecka - i stället börjar min mammaledighet officiellt igen. I fjol, när Marius inte ens var tre månader gammal återvände jag, om än för bara några veckor, till skolan. Studerade på deltid gjorde jag dock under hela året. I år kommer jag att vara frånvaroanmäld under höstterminen, vad jag gör under vårterminen tar jag ställning till i ett senare skede. Men det är ändå med lite längtan i hjärtat som skolorna börjar utan mig.