I morgon förmiddag skall vi göra något så familjärt som att besöka mödrarådgivningen tre man stark. Med sisådär fem veckor kvar till beräknad nedkomst kan jag inte mer än hoppas på ett fixerat huvud långt ner i bäckenet. Men min känsla (eller snarare förhoppning) om att jag skulle föda före utsatt datum börjar så småningom tyna och jag får säkerligen stå ut med ett eviga hickandet, som nästan gör mig åksjuk, en bra bit in i september.