I morgon skall jag och Marius på Torppis. Fråga mig inte vad det är för vi har inte varit tidigare. Det lär i alla fall vara en grupp med mammor och småbarn. Jag är lite smånervös. Tänk om alla känner varandra och jag lämnar och sitta ensam i ett hörn... Fast iofs skall det nog mycket till det.

Ibland blir jag bara så frustrerad, då den typiska finnen lever upp till sitt rykte. Som när man är ute och går med barnvagnen och möter en annan mamma med barnvagn. Jag tycker det vore naturligt att hälsa, nicka och le sådär menande. Att man har en unge. Men nä, hundra meter före man möter mamman måste man fundera ut en logisk sak att göra under mötet. Det är ju pinsamt att göra mötet och bara titta ner i marken. Så jag brukar låtsas stoppa tutten i munnen på Marius, byta låt på ipoden eller kolla om någon möjligtvis skulle ha ringt. Jo, jag har prövat det där med att hälsa, le och nicka menande. Och då har jag fått blickar tillbaka som om jag halvt vore galen. Hälsa på främlingar? Nej, kanske i deras nästa liv.