I natt hade Marius ett spindelbus. Typ det första sedan...den allra första veckan hemma kanske. Han vaknade vid fyra och gallskrek. Först stod jag bara som handlingsförlamad, vår Marius brukar ju inte ens vakna på natten. Sen började jag trösta, bära och vyssja, men han bara fortsatte att gråta. Det bara skar i mitt mammahjärta. Det mest frustrerande är att inte veta vad som är/var felet.

Feber? Nä, han var inte varm. Hungrig? Borde inte vara efter skrovmålet han satte i sig igår kväll, men prövade ge bröstet. Nej, det gick bort. Öronen? Nä, krafsar sig inte mot öronen heller. Sjukt i magen? Han sket två gånger igår, så borde inte vara det.

Efter några D-vitamindroppar (som han för övrigt älskar) i munnen, lugnade han ner sig så mycket att man fick nån sorts kontakt med honom igen. Sen somnade han i vår säng, åt en stund senare och efter det har han sovit morgonen i egen säng. Nu är ungen precis som vanligt, så börjar undra om det var nån mardröm som spökade. Men kan bebisar drömma mardrömmar och hur ser deras drömmar ut?!