Idag testades mina nerver riktigt på riktigt. Marius gnällde, skrek och grät nästan två timmar av den två timmar och fyrtiofem minuter långa resan. Trots att vi körde på bästa sovtid. Det var ensamt i baksätet och dessutom ser han inte ut heller. Jag tror att det är dags för en större och högre bilstol. Annars börjar jag tveka inför de kommande långresorna (men då kommer ändå Thomas med). Jag bävar för hemfärden på söndag.

Annars är det jättebra här. Marius har charmat in sig bland de 67 flickorna och vi bor mycket lyxigt. Jag överraskade mig själv genom att tycka att det var underbart roligt att stå på skidor och det blev faktiskt rätt många kilometer under den korta kvällsträningen. I morgon har vi ett späckat schema, så det är bäst att ta kväll.