Tänk att KELA kan överraska en positivt också. Promenixade in till stan och mötte Thomas vid KELA. Trots att vi hade kölapp nummer 25 och en efter en försvann från sina glaskoppar för att äta lunch, så klarades besöket av på en timme. Vi fyllde i en blankett om bostadsansökan och förstås saknades en bilaga. Men damen förklarade varför bilagan behövdes och det var för att om det gjorts större remonter på huset som t.ex. fönster- eller rörbyten så kunde man få större bidrag. Så tack vare att vi inte såg ut på över ett halvår ifjol och att vi fick vakna till det eviga borrandet varenda morgon (fönsterbyten och fasadförbättring), så får vi nu nästan två euron mer per kvadratmeter i stöd (om jag fattade det hela rätt). Inte illa.

I.o.m att det inte tog lika länge som vi trodde vid KELA, så hann vi också med en kaffe på barnvagnsvänliga kaféet Wilhelmiina. Tänk vilka andra prioteringar man får när man skuffar en barnvagn framför sig. Istället för det goda kaffet eller bullarna, väljer man stället som har bredaste dörren och minsta antalet trappor. Vilken tur att Wilhelmiina är bra på alla punkter då. Plus en fräsch vessa med skötbädd.

Nu har vi frossat i tortillas, eftersom vi fick en hel hög med molpegrönsaker som Anna hade hit. Lite annat med burkor, tomater och paprikor som kommer direkt från växthuset än de man köper från Prisma. Även om det rätt ofta står Korsnäs på dem också. Exotiskt i Jyväskylä.

Ikväll kommer Tant Caroline hit med gubbe. Nu skall jag dyka ner i den obäddade sängen och mysa med mina prinsar.

Ajöss!

Bara för att han är så söt och snäll. Speciellt när han sover. Visst har kinderna blivit bussigare?!