Marius har ju alltsomoftast sovit bra. Eller egentligen riktigt bra. Men förstås har det funnits sämre nätter. Första natten i Piispala sov han riktigt oroligt. Slängde sig från sida till sida, vände och vred sig. Vaknade också på natten och grät. Vi föll för honom och gav mjölk. Ungen somnade ju förstås om. Redan andra natten var vanan ett faktum. Vaknar och ska ha mjölk. Vi ger med oss igen. Kanske mest för att hela stugan annars skulle få höra på hans skrik. Sedan var jag arg på mig själv, det är så himla enkelt att bryta de goda nätterna som det är så hårt jobb bakom. Så förra natten lovade jag att inte Marius skulle vinna.

Ungskrället vaknade i vanlig ordning och skulle ha mjölk, men jag satte hårt mot hårt och klappade, klappade och åter klappade i rumpan. Envisbyttan stretade emot i hela en timme och tio minuter, innan jag med ett leende på läpparna och imponerad av mig själv, fick krypa tillbaka ner i sängen. Jag räknar ännu med ett uppvaknande nästa natt, men sen vet jag att han åter sover som en stock nätterna igenom.

Men det mest oergonomiska någon någonsin har uppfunnit måste vara pinnasängarna. Jag kan lova att jag sjuk rygg idag, efter att ha stått dubbelvikt en dryg timme. Men de tre kommande dagarna skall jag njuta av att ha sovmorgon och inte behöva bekymra mig för vare sig välling eller skitblöjor. Det blev vår deal.