Jag tror jag håller på att förfinskas. Åtminstone uppvisar jag flera tecken som faller inom ramen för en typisk finne. Jag har flera gånger under de senaste veckorna stött på halvbekanta i affären. Efter att ha kastat en kort blick på dem, men tillräckligt lång för att hinna få ögonkontakt,  har jag vänt på klacken och låtsats som det regnat.

Idag mötte jag min BB-rumskompis på Supermarket. (Träffade också samma människa när vi var och kollade in BB nån vecka innan jag skulle föda.) Vad gör jag då? Jo, svänger helt om, går några hyllor fram och svänger sen igen mot kassan så att mamman med sin barnvagn skall hinna få lite försprång. Väl ute ur affären börjar jag fundera vad jag blivit för enstöring och får nästan dåligt samvete. Vi pratade ju iaf lite genom skynket på BB.

Nåja, jag väljer en längre väg hem och vem tror ni inte kommer mot mig en bit längre fram! Jag bestämmer mig för att hälsa denna gång och tittar stadigt människan i ögonen långt i förväg. Men vad tror ni inte hon gör tio meter före vi möts; svänger huvudet 180 grader bakåt och låtsas titta på något i dikesrenen. Just så! Jag då inte värre än andra finnar.